För några månader sedan skrev jag en krönika just på den här platsen och berättade om ett alldeles speciellt möte med en narkosläkare som jag mötte nere på Sahlgrenska år 1991. Ett par månader efter den krönikan kände jag hur det sprakade till i huvudet på mig en sen kväll.
"Om du inte frågar så får du ju inte veta om han finns kvar?", blev tanken. Sagt och gjort, natten mellan 7 - 8 oktober satte jag ihop ett brev till nämnda sjukhus och "efterlyste" min sedan länge saknade narkosläkare. Samt att jag skrev ett "eget" brev till honom i det. Postade och höll tummarna. Till saken hör att jag skrivit och frågat om saker tidigare - som om bilder före och efter operationer till exempel. Och de har alltid kunnat hjälpa till. Jag visste dessutom bara vad han hette i förnamn denna läkare, inte efternamnet.
I mitten av december låg jag hemma och vilade efter två kraftiga blodtrycksfall på morgonen som inkluderade en känsla av mosad näsa eftersom jag landade på den när jag for i golvet. Frampå eftermiddagen samtidigt som jag började känna mig bättre rasslade det till i brevinkastet och en räkning och ett brev landade på hallmattan. Räkningen förpassades till rätt låda och jag vände uppmärksamheten mot kuvertet.
Länge stod jag och läste texten när jag hade öppnat det. Samtidigt som hjärtat bultade inombords, som när glädjen inte vet var den ska ta vägen riktigt. Ibland överträffar sannerligen verkligheten sig självt! Brevet var nämligen från precis den narkosläkare jag hade efterlyst via Sahlgrenska. Glädjen slog i taket som aldrig förr och tankarna snurrade.
Jag hade hört nästan rätt namn när han presenterade sig den där gången för tjugoåtta år sedan, skillnaden var två bokstäver i slutet. Men både sjukhuset och han själv hade förstått att det var just honom jag sökte. Han hade blivit väldigt glad för mina ord om honom och antagligen var han också ganska förvånad över detaljminnet härifrån.
Jag skrev tillbaka samma kväll och postade ett lite mindre "brevpaket" till honom dagen efter. Dels för att jag ville att han skulle veta att brevet kommit fram och dels hade jag något jag ville att han skulle få. En lite tidig julklapp. Vi kommer att hålla kontakten och jag hoppas också att vi en dag kommer att kunna ses. Göteborg är ju nästan min andra stad även om jag ju aldrig bott därnere.
Jag har träffat många läkare men ingen som har berört mig som han har gjort. Numera ser jag honom inte som läkare till mig, utan som en länge saknad vän.