Men ibland kommer jag iväg på en kortare eller längre tur, och då njuter jag verkligen av att upptäcka nya miljöer, möta nya människor och inte minst, prova på olika maträtter som inte finns hemma.
Här hemma i Sverige är jag van vid att restaurangerna öppnar klockan 11 på förmiddagen och sedan fortsätter att ha öppet ända till sena kvällen. Jag kan ramla in och få mig något att äta precis när det passar mig. Och så fungerar det utomlands också. I alla fall om man väljer att äta på någon snabbmatskedja eller på någon vägkrog. Men inte när man kört av motorvägen och kommit in i en tysk eller fransk by.
För ett antal år sedan, när jag höll på att ta flygcertifikat, flög jag till Berlin. Ja, det ingår i utbildningen att man ska göra en långflygning, och nu var vi två Piper PA28 som landade på ett litet flygfält utanför Berlin. Dagen hade varit intensiv och spännande, och det skulle verkligen bli gott med något att äta. Men det var inte helt enkelt skulle det visa sig. Vi sökte gata upp och gata ner i den förort där vårt B&B låg, men något matställe hittade vi inte. En timme senare hade vi börjat ge upp hoppet och gjorde en snabb inventering av vad vi hade med oss för ätbart. Två bananer, ett paket tuggummi (öppnat) och en tablettask. Inte mycket för att mätta fem hungriga unga män och en tant. Desperationen fick oss att plocka fram skoltyskan och börja fråga folk vi mötte var vi kunde hitta något att äta. Och som tur var kunde en av de bofasta visa oss till en pub som inte bara hade öl, utan också världens godaste wienerschnitzel. Men att de serverade mat syntes inte på utsidan, så om vi inte hade frågat hade vi nog fått förbli hungriga.
Att leta upp en pub eller en bar för att få något ätbart, kan vara ett användbart tips. Har man tur serverar de mer än jordnötter och chips. Maken och jag traskade runt i en liten fransk by där vi nog tyckte att det borde finnas något matställe. Det enda vi hittade var en bar, så dit gick vi. Och visst kunde de erbjuda oss varsin smörgås, men ifall vi kunde vänta tills klockan 19, skulle vi kunna få varm mat också. Det var bara knappt en timme dit, så vi tog en promenad i byn medan vi väntade. När klockan började närma sig det magiska klockslaget, öppnades plötsligt fönsterluckor och dörrar i husfasaderna och flera restauranger blev synliga. Det var bara att välja.
Fransmännen håller hårt på sina mattider, men det är inte alltför ofta som det finns några skyltar om när restaurangen har öppet. Ibland kan det vara andra tecken som talar om när man är välkommen. Det finns till exempel en helt underbar liten restaurang i Nice där krögaren som driver den lagar fantastisk mat. Man ser att det är öppet på att hans cykel står utanför.