Jag vill insupa känslan av resa och äventyr som är så tydlig just här. Nu börjar det sjunga i rälsen, och jag backar tillbaka samtidigt som jag lyfter blicken mot tåget som närmar sig.
Jag har alltid älskat tåg. En av favoritsagorna när jag var liten var ”Svarte Tuff, det gamla ångloket” och jag hoppades alltid att det skulle gömma sig en tågbana i något av paketen jag fick när jag fyllde år. Det gjorde det aldrig. Men jag har inte gett upp än. En dag ska jag ha en egen modelljärnväg.
Men till dess får jag nöja mig med äkta vara, och jag åker gärna tåg när det finns möjlighet. Den här gången ska jag inte långt, till Stockholm bara, och vi är många som trängs och hoppas på sittplats. Jag har tur och kan sjunka ner på ett ledigt säte mitt i vagnen. Drömmer mig bort när tåget skjuter fart.
Under skoltiden tränade jag fäktning, och det blev många, och långa tågresor till olika tävlingar och läger. Den här gången skulle jag och tre andra tjejer till SM i Malmö. Vi hade gått upp tidigt och hoppats kunna sova lite på tåget, men det var trångt och fullsatt. Men Maria upptäckte att det var tomt i vagnen som gick bakom vår. Perfekt! Vi delade upp oss, jag och Katarina stannade kvar medan Maria och Karin gick och lade sig i den bakre vagnen.
Efter några timmar vaknade vi. Katarina plockade fram matsäcken, medan jag skulle gå och hämta de andra. Det var bara det att det inte längre fanns någon vagn bakom vår. Någonstans på vägen medan vi sov, hade den kopplats ifrån. Kvar hos oss fanns deras packning och Marias skor. Panik! Konduktören kunde berätta att de andra vagnarna var på väg till Göteborg och han lovade se till att de fick hjälp att ta nästa tåg till Malmö.
Skorna löste sig också så småningom. Maria och Karin hade tagit en sko var och lyckats hoppa på ett ben till närmaste skoaffär. Flera timmar försenade anlände de till tävlingsplatsen. Hur tävlingen gick? Jag har för mig att vi kom trea i lag. Möjligen beroende på att det bara var tre lag som ställde upp. Men hade inte konduktören hjälpt oss, hade det inte blivit någon lagtävling över huvud taget.
Tågkonduktörer är sanna hjältar och jag har många positiva minnen. Speciellt detta som kan passa i dag när det är Alla Hjärtans dag.
Vi hade nyss träffats, min blivande man och jag. Han bodde i Bro och jag i Västerås, men den här gången hade vi varit i Stockholm och var på väg hem. Konduktören kom för att se på våra biljetter. Först min: ”Jaha, till Västerås.” Och sedan hans: ”Kungsängen?? Men?”
Hon tittade på oss, på biljetterna igen och sedan tillbaka på oss. Så bestämde hon sig och vände sig till honom: ”Åk med till Västerås! Jag bjuder!”