Över tusen hästvykort! Själva drömmen för den lilla hästtokiga tjej som var jag. Det enda jag behövde göra var att skiva av brevet som jag just fått och skicka kopiorna till fyra av mina vänner. Till den som stod överst på listan skulle jag skicka ett vykort med en häst på, och så skulle jag ta bort det namnet och skriva mitt eget namn nederst på de brev som jag skickade i min tur. Självklart att jag gjorde det! Sedan väntade jag. Och väntade. Men inte kom det några hästvykort inte. Jo, förresten, jag tror faktiskt att jag fick ett.
Jag lärde mig att det var mycket större chans att få vykort av de verkliga brevvänner jag hade. Och de hade dessutom en personlig hälsning skriven på baksidan. Själv kunde jag svara med ett utvalt kort som jag visste skulle passa den som jag skickade det till. Det blev ganska många hästvykort med tiden, även om det kanske inte nådde upp till tusen.
Allt eftersom åren gick, ändrade kedjebreven karaktär. Hästkorten byttes ut mot kort på blommor eller städer. Man skulle få massor av nya kakrecept om man bara gjorde som det stod i brevet. Eller varför inte skicka den pojkvän man tröttnat på till den översta på listan, och få 256 nya fräscha inom någon månad?
Ibland läste jag kedjebreven med ett leende, men oftast med besvikelse över att det inte var ett riktigt brev som dolde sig i kuvertet med min adress på. Ett brev från en vän som ville dela med sig av sina tankar med just mig. Och jag slutade skicka kedjebrev vidare, trots att man hotade med att det skulle hända hemska saker ifall jag bröt kedjan.
Nuförtiden skickas inte så många brev eller kort med posten. Men kedjebreven finns kvar i digital form på till exempel Facebook och i Messenger. I mitt Facebookflöde kommer allt oftare uppmaningen ”Läs hela texten, skriv en kommentar och klistra sedan in det i ett eget inlägg.” Ett typiskt kedjebrev och lika tråkigt och opersonligt som dem som tidigare fanns i pappersform. Jag kan inte se någon anledning att göra vare sig det ena eller det andra. Nej, en egen text, kort eller lång, är betydligt roligare att läsa.
Alla får naturligtvis göra som de vill, oftast är kedjebreven helt oförargliga och jag måste ju inte läsa dem. Men det finns en typ av kedjebrev som jag tycker genuint illa om. De som ger sken av att hjälpa mot allvarliga sjukdomar som till exempel cancer. Förutom inlägg som man förväntas kopiera och sprida, kan det vara figurer som ska skickas vidare i Messenger, som små söta nallar på motorcykel. Jag har svårt att se hur det skulle kunna påverka sjukdomar eller trösta den som är sjuk.
Nej, skänk en slant till någon seriös organisation ifall du har möjlighet. Du kan ju alltid tala om på Facebook att du har gjort det. Ring eller besök någon som är sjuk. Eller varför inte skicka ett fint kort eller ett brev med gammal vanlig post. Det gör skillnad på riktigt.