Året var 1976. Showen Peter Flacks ”Sex damer i leken”. Däribland, bredvid Lisbeth, Annalisa Ericson och Inga Gill.
Tre år tidigare hade succén på Berns för Svenska Ords ”Glaset i örat” varit formidabel. På scenen, förutom Hasse & Tage med efternamnen Alfredson och Danielsson, storheter som Gösta Ekman, Monica Zetterlund, Lena Nyman, Martin Ljung ... och Lisbeth Zachrisson.
– Jag visste det inte då, men Glaset i örat blev en vattendelare i karriär. Samtidigt nobbade jag nämligen ett erbjudande från Birgit Cullberg och Cullbergbaletten.
EP träffar Lisbeth Zachrisson under takåsarna i Kulturskolans hus vid Vårfrukyrkan, Enköping.
Pangbruden ovan ska fylla 70 år. Ångrar du att Birgit Cullberg fick nej den gången?
– Jag hade tränat med Cullbergbaletten under tre år, men beslutet var rätt. Min största tillgång var att jag som dansare också sjöng och agerade som skådespelare. Cullbergs koncept var klassiskt balett. Inget annat. Om än i världsklass.
Lisbeth stannade på teater- och showscenerna i Stockholm: Dramaten, Oscars, Intiman, Folkan, Stadsteatern – alla inom promenadavstånd.
– Jag bodde på Östermalm hela tiden, till att börja med på rivningskontrakt, andrahandskontrakt, ja, som det var på den tiden. I mer vuxen ålder, vid typ 42 fyllda, flyttade jag och min make Tomas till Enköping, där vi startade fullblodsuppfödning på gården Ogesta.
Att intervjua Lisbeth Zachrisson är inte lätt. Plötsligt är vi åter tillbaka i Stockholms nöjes- och kulturliv på 1970- och 80-talen:
– Att jag haft Ingmar Bergman som regissör i Trollflöjten kan vi låta passera. I mitt tycke är det för mycket Bergman just nu.
– Jag pratar hellre om Mästaren och Margarita på Dramaten i min roll som Hella, vidare Tolvskillingsoperan, också den på Dramaten, plus Hasse & Tages film Picassos äventyr och Chorus Line … en otroligt bra musical med 30 sjungande dansare
Efter mer än 50 år på scenen har Lisbeth naturligtvis trappat ner – men inte slutat. Framför kameran, runt den klassiska balettstången, kan hon fortfarande göra en uppvisning som många unga dansare skulle vara mycket, mycket stolta över.
– Tråkigt att karriären på scenen trappade av så mycket efter 45. Det finns inga roller för gamla kvinnor i dansen, såvida man inte skapar dom själv.
Det är precis vad Lisbeth gjorde vid fyllda 50. Både i Enköping och Västerås Konserthus. Showen hette ”It takes 2 to tango” - en musikteater med Marcus Dannvik som berättare och The New Tango Orquesta live på scenen.
– Den inspiration och det stöd jag kände från Kulturskolans rektor Sune Löfgren var ovärderlig för mig. En stor förlust för hela Enköping när han gick bort.
Än så länge dansar Lisbeth vidare. Hon gör det under takåsarna på Kyrkbacken i just Kulturskolan regi några dagar i veckan som lärare för unga talanger. Också elever på Westerlundska gymnasiets estetlinje får sin beskärda del – innan det blir lördag och tåg till kungliga huvudstaden där nya adepter väntar.
Vid snart fyllda 70 bör karriären – trots allt – närma sig slutet; alltså dags att gå ned från scenen. Strålkastarna släcks, kartongen på hyllan med program och recensioner från tiden det begav sig får strax sällskap av balettskorna…
– Jag bävar för den dagen. Nej, jag kommer i-n-t-e att sluta dansa. Aldrig någonsin. När jag går i pension på heltid tar jag med mig stången hem. Utan dansen, vem vore jag då?