Eileen Rönnlund Holmgren växte upp i ett fattigt Gällivare på 40 och 50-talet. Hennes mamma Sara Ranta Rönnlund var samekvinna och gick en månad i nomadskola. Mamman levde ett hårt liv. Hon födde nio barn varav två dog. Under många års tid utsattes hon för misshandel och hot av en närstående man innan hon träffade Eileens pappa.
– 1945 träffade hon min pappa Arvid som hyrde rum hos henne och ett år senare blev de ett par. Pappa var 57 år gammal när de fick mig.
De fem åren som Eileen fick med sin pappa innan han dog minns hon som trygga och kärleksfulla.
– Han gav mig mycket närhet och omsorg. All tid efter en dags hårt slit, ägnade han åt mig.
När Arvid dog flyttade Sara till Uppsala med Eileen som då var 11 år. Fri från misshandeln, men inte det tunga slitet som ensamstående mor. Sara arbetade morgon till sen kväll på tre olika jobb för att få ekonomin att gå ihop.
– När jag själv blev förälder och när livet ibland har blåst hård motvind, så har jag tänkt på min mor: fattig, sliten och med många barn att försörja. Orkade hon, då orkar jag.
Den tanken gjorde att Eileen under många år arbetade 70-timmarsveckor som handledare för socionomer i hela Sverige, utan att känna efter hur hon mådde. En påstridig läkare ansåg att Eileens höga arbetstempo var ohälsosamt. Efter mycket tjat gick hon slutligen med på att träffa psykologen Kerstin. De tre tillfällen Eileen tänkt gå, blev 7 år av terapi.
– När dörrarna till mitt inre väl öppnats fanns ingen återvändo.
Den självbiografiska boken Måndagar med Kerstin – om en resa till hunger och skräck, publicerades 2012. I boken varvas Eileens barndomsminnen, samtal med psykologen Kerstin, och dagboksanteckningar.
– Min mamma debuterade som författare vid 68-års ålder med "Nådevalpar". Första boken följdes av ytterligare tre. Men hon hann aldrig skriva den om mannen som gjorde våra liv till en mardröm. Därför gjorde jag det åt henne.
Eileens bok väcker starka känslor och stort intresse. Hon har varit med i radioprogrammet ”Söndagarna med Stina Wollter” och föreläser. Redan nu har hon sex föreläsningar inbokade under våren och samma dag vi möts ska hon till en bokcirkel i Knivsta.
– När jag var uppe i hemtrakterna i Gällivare och berättade om boken kom män direkt från gruvan i sina arbetskläder för att lyssna. Det kändes stort.
Hur kan man hjälpa barn i liknande situationer du varit i?
– De tysta barnen i skolan måste uppmärksammas. Jag orkade inte svara på frågor på lektionerna, min energi gick åt till att oroa mig för om mamma skulle vara vid liv när jag kom hem. Undvik också uppgifter där barnen ska berätta om sina lov. Jag tvingades hitta på berättelser om resor och presenter.
De senaste åren har Eileen unnat sig saker hon inte fick som barn.
– Uppväxtens konstanta hunger har gjort att jag älskar att gå på restaurang och känner glädjekänslor över att läsa menyer. Det innebär också resor till varma länder och att fira jul.
Lägenhetsfönstren är pyntade med röda gardiner, julblommor och adventsljusstakar.
– Hemma blir det tidig advent och julklapparna är viktiga eftersom jag inte fick några som barn. Det är inte dyra paket som är viktigast utan glädjen i dem. Gärna överraskningar med upplevelser och champagne.