Helena Granström Svensson minns tillbaka till sin 40-årsdag. Höggravid väntade hon efterlängtade dottern Hanna, men tänkte väl redan där att 50-årsdagen skulle bli lite extra speciell.
– Det är ju halvvägs att bli gammal, och man trodde väl att hela det året skulle kännas som en stor förberedelse inför det. Det är lite sorgligt att säga, men jag trodde det skulle kännas mer. Att det skulle bli lite extra pirr i kroppen, men det kanske kommer vid 60 istället. Vi ska fira här hemma med lite mingel med vänner och bekanta som kommer hit för att äta och dricka gott, säger Helena Granström Svensson.
Enköping är dock fortfarande 96 mil från hemma för Helena. Boden, militärstaden i norr, är fortfarande hemma för henne. Trots att hon inte bott där sedan 2006. Livets resa har tagit henne söderut och ut i vida världen men Boden är Boden.
– När man ser norrskenet och tallhedarna då är man hemma, då känns det i hjärtat, säger hon.
Maken Ulf är militär och för 13 år sedan blev Enköping deras nya adress.
– Enköping är lite likadant som Boden. Skillnaden är att man har nära till alla grannstäderna. Jag kommer ihåg att när vi var här första gången, så bodde vi på Park Astoria, och när vi kom ut därifrån såg jag kullerstenarna. Det gav ett positivt intryck, säger Helena Granström Svensson.
Helena har dock sett mycket av världen. Som 15-årig tonåring blev det först tågluff i Europa, och året efter båtluff i den grekiska övärlden. Hon har även bott i Stockholm, Göteborg och London.
Nu är det Enköping som är tryggheten. Men en sak oroar. Jobbet. Helena har jobbat på arbetsförmedlingen i tre år. Enköpingskontoret finns med på listan över kontor som planeras att läggas ned. Definitivt beslut tas i mitten av september. Det är något som hon tänker mycket på – och önskar mycket om.
– Det känns ovisst förstås. Det är många kollegor som har försvunnit redan, och det är inte roligt. Ett stabilt jobb står nog högst på min lista över saker som ska hända i framtiden, säger Helena Granström Svensson, som innan dess jobbade som tandhygenist inom folktandvården.
Ett annat mål kan vara att resa mer igen.
– När jag tågluffade som tonåring så tänkte jag att det är det här jag ska göra i mitt liv. Men när jag flyttade till Stockholm efter gymnasiet blev jag så uppfylld av storstaden. Där fanns ju allt. Men resa, absolut, det kan vara ett mål. Det finns ju så oerhört mycket att se. Tänk om möjligheten fanns. Men det är skola och jobb, och man ska anpassa allt till det. Det får nog ändå stå lite på vänt. Man har inte så mycket rörelsefrihet, säger Helena.
Som så för många andra är det mycket vardagsliv i Helenas liv, där mycket kretsar kring dottern Hanna och hennes aktiviteter. Men även ett nyvunnet intresse för zumba – och att fixa och dona i huset. Det finns även djur i form av hunden Lizzy och två katter, en ragdoll och en norsk skogskatt.
– Jag gillar det, och har en ganska stor rastlöshet. Vi har nog bott i alla rum utom det stora rummet. Kan jag inte förändra mitt eget liv får jag ändra på annat. Jag tycker det är ganska kul. Det är ändå lite märkligt att bli 50. Relaterar man till hur det såg ut på 80- och 90-talet så känns det som att man gjorde lite mer spännande saker då kanske. Nu är man en vuxen människa, verkligheten har kommit ikapp lite.
Livet handlar mycket om den slitna klyschan fånga dagen. Mer än en populär tatuering från 90-talet. Utan på det sätt man själv kan.
– Livet handlar väl mer om upplevelser. Att få uppleva saker varje dag. Det är den största ynnesten. Jag trodde kanske när jag var yngre att jag skulle ha uträttat mer. Jag trodde att skulle resa mycket och kanske jobba inom Läkare utan gränser. Att göra något bra för någon annan. Man kan alltid försöka hjälpa till med det lilla man kan. Och för mig blev det det lilla istället, säger Helena Granström Svensson.