Frågan om hur läget är gör Peter Haber något avvaktande. Efter en stunds funderande blir svaret: ”turbulent”, ”roligt” och ”ångestframkallande”.
– Jag ligger bredvid min fru på kvällarna och tänker ”det här kommer aldrig att gå”.
Anledningen till plågorna är pjäsen, ”Heisenberg” som han nu repeterar tillsammans med Helena af Sandeberg och regissören Tereza Andersson. Det är en romantisk komedi om två människor som möts av misstag och deras liv som därefter blir helt förändrade.
– Det är en så oerhört intrikat och komplicerad text. Inga normala repliker som: ”Vill du ha en kopp kaffe?” ”Ja tack!” Det är absurditeter hela tiden som det gäller att få in i huvudet, kroppen och själen. Så där håller vi på och gräver just nu.
Senast han stod på scenen var 2011 då han gjorde en hyllad insats i ”Ingen mans land” på Stadsteatern i Stockholm i regi av sambon Lena T Hansson.
Självklart har de sex åren av frånvaro haft betydelse, samtidigt påminner Peter Haber om att teatern ändå är grunden, att det är därifrån alla skådespelare härstammar.
Sin egen grund byggde han under sexton år. Först på Skånska teatern i Landskrona, sedan på Folkteatern i Gävle och slutligen på Stadsteatern i Stockholm.
Brytpunkten kom när han som 38-åring erbjöds rollen som agent Carl Hamilton i filmatiseringen av Jan Guillous ”Fiendens fiende”. Sedan dess har filmrollerna flutit i en strid ström. Bland dem pappa Rudolf i ”Sunes jul”, M A Busé i ”Jönssonligan”, den alkoholiserade Sture i ”Sommarmord”, Jeppe i ”Jeppe på berget” och från 1997 rollen som kriminalkommissarie Martin Beck. Antalet för polisgestaltningen är nu uppe i 38 tv-filmer, varav fyra som ännu inte visats. Den första av dem kommer på nyårsdagen.
Hur är det att vara Martin Becks ansikte?
– Det har varit jätteroligt. Naturligtvis har jag gjort saker emellan de här tjugo åren också, men det har varit en jättespännande resa.
Angriper du rollen på ett annat sätt nu?
– Ja, jag har ju blivit äldre. Och när man ska göra en roll väldigt länge – det visste vi ju inte från början – måste man söka en person i djupet. Människan är rik och outgrundlig, därför går det alltid att hitta något nytt i en rollfigur. Inga vansinnigheter utan nya sidor i en människas själ så att säga. Martin Beck är en väldigt ensam människa. Hur uttrycker sig den ensamheten? Vad är det han letar efter? Det är svårt, men varför skulle allt vara lätt?
Peter Haber påminner också om att han har gjort annat än att bara Beck-filmer. Som den gången han spelade Goethes ”Götz von Berlichingen med järnhanden” under festivalen Burgfestspiele i Jagsthausen.
– Det var en utmaning.
Däremot tycker han inte att det går att säga att det är lättare att ta sig an rollen som kriminalkommissarie för trettiofemte gången än att spela teater på 1500-talstyska.
– Verkligen inte! Du kan aldrig, aldrig luta dig tillbaka och gå på rutin. Du måste hela tiden söka nytt.
Däremot, påpekar han, är film och teater två helt väsensskilda saker. Skådespelaren skapar all energi själv på teatern och är delaktig i hela processen. I filmen, som är regissörens grund, ligger en stor del av energin i kameran och klippningen.
– Som filmskådespelare vet du inte vad som finns kvar eller hur det kommer att se ut.
Att inte ha den kontrollen är svårt, erkänner Peter Haber. Men han tycker att han har blivit bättre på att hantera både det och sitt humör, på att försöka vara mer balanserad och inte se så negativt på saker. Andra förändringar som skett med åren är att han blivit både modigare, men också försiktigare och mer nogräknad.
– När man var tjugo hoppade man på allting, allt var kul. Fortfarande finns glädjen kvar, men motståndet är också större. Yrket blir inte lättare utan svårare för du ställer högre krav på dig själv. Det är också en styrka jag har – att jag erkänner för mig själv hur svårt det är. Jag kämpar med självförtroendet både i livet och i arbetet. Det är väldigt jobbigt men jag tror att det är nödvändigt i mitt jobb, att våga vara osäker.
Andra styrkor då, vad är du oväntat bra på?
– Tvätta och göra praktiska saker hemma. Det måste vara ordning och reda. Tillvaron måste vara förbaskat konkret för att jag ska kunna släppa kontrollen i skådespeleriet. Jag vet att jag är jättetråkig, men så är det. (TT)