Engagemang för hbtq-personer (homo-, bi-, trans- och queerpersoner) går som en röd tråd genom Ulrika Westerlunds liv. Bland annat har hon varit chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, ordförande för Stockholm Pride och RFSL:s förbundsordförande. För tillfället har hon fullt upp som regeringens särskilda utredare i utredningen ”Stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner”.
Intervjun äger rum på en lördag; hon arbetar med utredningen och skriver oförtrutet.
– Mina närmaste skulle nog säga att jag är arbetsnarkoman. Men detta är en särskilt intensiv tid, utredningen ska till tryck inom kort, säger hon.
Det råder ingen tvekan om hur engagerad hon är, hon berättar också varför.
– Jag är personligt berörd. Jag är en hbtq-person och mina närmaste är transpersoner. Mycket är redan gjort, men det är mycket kvar att göra. Jag drivs av förändringsarbete, det ger energi, samhörighet och kraft att fortsätta.
En annan drivkraft är rättvisa, en strävan att alla ska ges lika möjligheter att ta vara på sina gåvor och förverkliga sig själva. Så har hon känt ända sedan uppväxten.
– Jag var ett barn med rättvisepatos. När jag var elva år och kompisarna skrev i varandras vänböcker vad man skulle göra i framtiden, skrev jag att jag ville bli FN:s generalsekreterare. Ja, jag var väldigt brådmogen. Jag trodde att FN var väldigt mäktigt så jag ville bestämma att det inte skulle bli några krig och att inga barn skulle ha det dåligt. Så småningom insåg jag att FN inte har riktigt så mycket makt, tyvärr.
Engagemanget för hbtq-personer har inneburit att hon har tagit risker. I februari 2014 åkte hon som förbundsordförande för RFSL till Moskva tillsammans med juristen Kerstin Burman. Tanken var att stötta den ryska hbtq-rörelsen genom en gemensam aktion på Röda torget. Så snart de började vifta med regnbågsflaggan och sjöng någon rad ur den ryska nationalsången greps de av den ryska polisen och blev arresterade. Det blev bara en timme på polisstationen för Ulrika Westerlund.
– Jag räknade med att vi skulle bli arresterade, och tänkte att vi inte skulle hamna i fängelse.
Hon utsatte sig ändå för betydande risker. Ångrar hon aktionen?
– Nej, det gör jag inte. Jag tycker att den var värdefull, den uppmärksammade hbtq-personers svåra situation i Ryssland och uppnådde det de ryska aktivisterna ville uppnå. Jag tycker inte att det var så dramatiskt. Men min mamma tyckte inte att det var så roligt.
Denna hängivenhet präglar henne även som privatperson, medger hon.
– Ja, jag är en hängiven och engagerad person. Jag är kanske lite introvert, men jag har stort behov av vänner. Samtidigt behöver jag också ta det lugnt.
I medelåldern upptäckte hon något, åtminstone för henne, alldeles nytt: träning. Och då träningsformer som heter duga: fightfys, cykelträning och funktionell hårdträning.
– Jag tränade aldrig som ung. Nu tycker jag att det är väldigt roligt. Det har blivit jätteviktigt för mig. Träningen ger mig energi och glädje. Den är en förutsättning för att jag ska orka jobba så mycket som jag gör just nu.
Med handen på hjärtat, behövs en utredning om stärkt ställning och bättre levnadsvillkor för transpersoner? Sverige brukar ju framhållas som ett av de mest framstående länderna gällande ställningen för hbtq-personer.
– Ja, utredningen behövs. Man kan inte säga att Sverige är bäst på lagar för rättigheter för hbtq-personer. Många lagreformer återstår. I utredningen har vi sett många exempel på hur transpersoner inte bemöts lika bra som andra, vare sig av till exempel sjukvården eller av myndigheter. (TT)