Det var maj 1993 och 14 personer lovade att ingå i rådet; Frida Eriksson, Anna Philippen, Christian Öberg, Mikaela Lundberg, Anna Sjödin, Tina Gustafsson, Maria Andersson, Anne Lövstav, Ann-Katrin Nyman, Susanne Steibert, Björn Nilsson, Maria Wahlund, Linda Jonsson och Magnus Lindborg.
När EP:s utsända reporter Lena Skiöld och fotograf Christer Gustavsson träffar gänget är dock inte samtliga på plats.
Ungdomsrådet kom till efter ett förslag från vänsterpartisten Håkan Wall men vid första försöket dök bara tre personer upp. Ett nytt stormöte bokades in och den här gången gick det bättre, hela 80 personer dök upp, så det var inte svårt att välja medlemmar till rådet. De flesta kom från gymnasiet, Korsängsskolan och S:t Iliansskolan.
Att ungdomsrådet över huvud taget bildades berodde på att ungdomar i allmänhet tyckte att ungas åsikter inte togs tillvara i kommunen.
– Det verkar inte vara nån som lyssnar. Man kanske inte kommer sig för att ens försöka tala om vad man tycker eller så ger man upp, förklarade Tina Gustafsson, vid mötet med pressen.
Men nu skulle det bli ändring på det. Ungdomsrådet skulle samla in ungdomars åsikter i olika frågor och sedan föra dem vidare till politikerna. Idéer i stort och smått efterlystes och rådet uppmanade alla som ville att ta kontakt.
PÅ EP:s fråga om vad ungdomarna i rådet själva tyckte var de viktigaste frågorna blev svaret: jobb och små bostäder till vettiga priser.
Hur det gick för ungdomsrådets arbete framgår inte av artikeln från 26 maj 1993.