Sven föddes 1926 i ett jordbrukarhem i Håmö i dåvarande Norra Hagunda kommun. Trots Svens tidigt visade begåvning sade fadern nej till vidare skolgång eftersom det var viktigare att bidra till försörjningen hemma på gården. Det blev därför folkrörelser och politik i Bondeförbundet som blev Svens sätt att förkovra sig och ta ansvar. Han blev 1951 Sveriges yngsta kommunalnämndsordförande. Efter korrespondensstudier utbildade han sig senare till socionom på Socialinstitutet.
Han blev kommunalkamrer och högsta tjänsteman i Upplands-Bro 1959. Kommunen hade 3500 invånare och tre anställda tjänstemän. Sven fick där leda kommunens expansion med bland annat inflyttningen av Svea Livgarde.
Sven blev kvar i Upplands-Bro över länsbytet till Stockholms län 1971. Sedan såg han sig om efter en ny kommun då politiken i Stor-Stockholms utkant inte var så lockande. Nybildade Enköpings kommun sökte en kanslichef, men betoningen av juridisk kompetens gjorde att Sven tog tillbaka sin ansökan. Sedan kommunen gjort en misslyckad rekrytering kontaktades Sven av sin gamle SLU-kamrat Lars Lådö, då ordförande i personalnämnden och Sven sökte och fick tjänsten 1972.
Sven Öhman kom att spela en mycket betydelsefull roll i utvecklingen av nybildade Enköpings kommun. Med sin gedigna erfarenhet från att leda en kommun, sina egna erfarenheter som kommunpolitiker och inte minst sin trygga personlighet blev han en brygga mellan de motstridiga viljor som fanns. Även om Enköping till det yttre hade goda förutsättningar att blir en harmonisk enhet fanns spänningar. Den sedan länge socialdemokratiskt styrda staden, varifrån även huvuddelen av förvaltningen kom, skulle jämkas samman med de fem centerstyrda landsbygdskommunerna. Dessa hade sinsemellan starka krafter som ville hävda den egna tätortens utveckling.
Sven var kommunens ledande tjänsteman till 1989 då han övergick till att leda stadsbyggnadskontoret innan han 1991 pensionerades.