För någon månad sedan fikade jag med en av mina absolut närmaste vänner. Vi kom av olika anledningar in på en person som jag aldrig har glömt namnet på. ”Du ler fortfarande fastän det är tjugoåtta år sedan det hände”, fnissade min vän. Kan man göra annat när minnet faktiskt är... glasklart?
Vi möttes på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Det var dagen före den största skalloperationen därnere och därtill den första i ordningen av åtta. Jag satt och väntade utanför fotografen.
Det var oktober och höstlöven hade färgats både gula och röda utanför fönstren. Klockan var ungefär 14.30, jag hade varit runt på röntgen, fått min säng och mitt rum samt givetvis bett om grindar, ”för trygghetens skull”. Nu satt jag där, pratade med en mamma vars bebis, som var tre månader gammal, skulle opereras nästföljande dag för ett så kallat eldsmärke på låret. Jag hade en stenhård knut i magen. Rädslan för narkosen var en stor orsak. Så är det alltid.
Dessutom hade kirurgen upplyst mig om att jag skulle ha ögonen förbundna i två dygn efter operationen. Den informationen bearbetades ihop med ”narkosrädslan”. Mamman med bebisen gick in till fotografen först. En rörelse vid dörren, och så stod där en i mitt tycke då, lång och mörkhårig man.
Klädd i vit rock. ”Nämen här har jag ju min lilla patient som jag letat efter hela dagen. Jag heter X och är din narkosläkare.” Min haka ramlade ner i knäet kändes det som. Han presenterade sig trots att jag var missbildad! Det var faktiskt första tanken.
Andra tanken var det faktum att han hade letat, för med tanke på att jag inte varit på en enda plats särskilt länge sedan klockan 08.00 den morgonen, så måste just det ha varit ett helt företag. Han satte sig ner. Jag berättade att jag var rädd, mycket rädd. Han förstod.
Syrgasmasken – som alltid varit min stora skräck skulle jag också slippa se. För jo, man kan, om syresättningen hos patienten är god söva genom droppet och sedan lägga över masken. Det är sällan ett problem.
Och narkosen gick galant dagen efter. En rädd Andréa givetvis, men en stadig doktor X hand att hålla i. Detta är ett av de starkaste skälen till att jag alltid älskat Sahlgrenska efteråt.
Och varje gång han kom upp till avdelningen (när jag börjat kunna stå på benen igen) för att prata med någon ny patient gav han mig en kram. Vi möttes en mycket kort period, ändå har han för alltid en helt egen plats i mitt hjärta.
Och jag minns hans namn, men då det är ovanligt har jag valt att benämna honom som X.