Men åren rann snabbt undan och så stod vi där igen, lite märkta av tidens tand, men glada ändå över att få träffa några av klasskamraterna och fira 60-årsjubileum denna vackra försommardag.
Vilken resa vi 40-talister fått göra genom ett samhälle som i dag är så olikt det vi upplevde på 1950-talet. Då hade Enköping stad bara 12 000 invånare, och hästskjutsar, skärslipare och andra sällsamheter var naturliga inslag i stadsbilden.
Och när radiohandlarna i stan började marknadsföra televisionsapparater, stod folk och glodde på testbilden i skyltfönstren.
Men inte var det bättre förr, bara annorlunda. Det är vi nästan eniga om. Skolagan, som förbjöds 1958, vill väl ingen ha tillbaka. Många av oss grabbar minns hur en hårdhänt tillrättavisning kunde svida, medan flickorna oftast undgick den behandlingen. Kanske hade de förstånd att sköta sig bättre.
Naturligtvis poppar många minnen upp vid en återträff, som att vi ibland smet från blodpuddingen eller spenatsoppan i matsalen och kilade iväg till Grands café i Farliga hörnan och köpte en strut kaksmulor för 25 öre.
Vi var 31 elever i klassen, på översta våningen i Korsängsskolans punkthus. Nu är nio döda, och några av de kvarvarande dök av olika skäl inte upp den här morgonen. Men vid tiotiden kom femton av Kendels forna elever traskande i solskenet över den skolgård där de stojat, lekt, bråkat och ibland slagits under några år på 50-talet.
Det här skulle bli tredje återträffen; första gången möttes vi just här efter 30 år, andra gången hade ett halvsekel runnit i väg och nu var det alltså 60-årsjubileum.
Förutom att det är trevligt att mötas efter så många år har återträffarna lett till att vi lärt känna varandra bättre som vuxna. Minnet av bråkiga, retsamma och struliga klasskamrater får nog ett försonligare drag när man med den vuxnes perspektiv ser tillbaka och pratar om minnen som kanske lämnat små taggar kvar i själen.
Skolans rektor Maria Söderlind tog emot oss och snart satt vi återigen i vårt gamla klassrum där det bjöds på snittar och cider i champangeglas. Orgeln är borta – ingen behöver längre lära sig psalmverser utantill. Katedern har också åkte ut. Och utmed en vägg står en bekväm soffa framför en whiteboard, och...Nej inte mycket är sig likt i det forna klassrummet. Men var det bättre förr – med skolplanscher, pekpinnar, bläckhorn och stiftpennor? Tja..., var tid har sin charm och visst må det vara tillåtet med lite nostalgi en jubileumsdag.
Det fanns mycket att minnas - mycket att ventilera, och när snittarna började tryta drog vi iväg längs välbekanta stråk i skolan. Först matsalen där vi på stora scenen uppförde ett bejublat vikingaspel i mitten på 50-talet, och där en kött-och grönsaksröra allmänt kallades flygolycka. Men springan mellan matsalen och scenen där vi pillade ner den av många hatade blodpuddingen var nu igenlagd.
Än en gång beundrade vi Uno Vallmans monumentala takmålningar i
musiksalen innan vi tog farväl av Korsängsskolan. Sedan styrde vi stegen mot Westerlundska gården, där sällskapets ordförande Kerstin Maurd stod redo att berätta om den kände doktorns livsgärning i Enköping. Kerstin är rejält inläst på doktorn, både om hans liv, hans släkt och hans värv som nydanande medicinare. Hennes föredrag blev mycket uppskattat, och även vi som bor kvar i stan och har gården med museet inpå knuten vidgade våra kunskaper.
Dagen avrundades med middag på en av stans restauranger, där samtalen fortsatte i gemytlig ton.
Innan Kendels elever skildes åt på kvällen framfördes ett samstämmigt önskemål: Vi måste ses igen, så nu ser vi fram emot ytterligare en klassträff.
Kanske håller vi traditionen vid liv tills det bara finns två kvar.