Höstsolen lyser in genom fönstren till den smakfullt inredda lägenheten på Kungsgatan i Enköping.

– Vår första bostad i Enköping var Haga gamla skola några kilometer utanför stan. Ska ni bo här, sa våra grannar förvånat och undrade hur vi, stockholmarna, skulle klara en snörik vinter ute på landet, berättar Louise Hennix.

Men grannarna hade fel. Inte minst Louise visste det mesta om snö från uppväxten på Hedensö herrgård i Södermanland.

– Där hade jag en fin barndom, med ett par undantag. Det första var att jag skickades till internatet Sigtuna Humanistiska läroverk, när jag som liten osäker elvaåring mest av allt hade behövt få vara hemma hos mamma och pappa, säger hon.

Det andra?

– Att pappa var så strikt patriarkalisk. Jag ville vara med honom i skogen och i ladugården precis som mina bröder, men det passade sig inte. I stället fick jag och min syster dela mammas traditionellt kvinnliga sysslor.

Under många år berättade Louise Hennix inte gärna om sin uppväxt på en herrgård och skolgången i en fashionabel miljö. ”Strömningarna var andra ute i samhället”. Men i Jan Guillous beskrivning av internatskolelivet känner hon inte igen sig:

– I alla fall inte när det gällde flickhemmen. Att det florerade mobbning bland pojkarna förstod jag långt senare. Mitt problem på skolan var snarare den alltför skyddade miljön, säger hon. 

Louise fick åka hem till familjen vart fjärde veckoslut. Värre än så var det för barn med föräldrarna utomlands:

– Min rumskamrat hade mamma och pappa långt borta, i Indien. Jag tog ofta med henne hem till Hedensö. Och fortfarande, efter alla dessa år, håller vi nära kontakt.

Anlagstesten efter examen visade att Louise borde bli farmaceut, ”…hon hade ju läst latin”. Men Louise ville något annat.

– Jag kände att jag fortfarande inte var rustad för vuxenlivet utanför skolans avskärmade värld. Det jag ville ha var ett jobb där jag var omgiven av människor och där jag fick nytta av mina språkkunskaper. Problemet var min blygsel. Men jag förstod att bara jag själv kunde göra något åt den saken, säger Louise Hennix. 

Efter en tid på universitet lämnade Louise, till föräldrarnas stora förvåning, den akademiskt utstakade banan. Det blev i stället yrkesskolans linje till hotellsekreterare och därefter jobb som receptionist på Park Avenue i Göteborg, Tylösands Havsbad, Hotell Gillet i Stockholm och slutligen hotell Foresta på Lidingö.

– Där fanns det en snygg portier som visade sig heta Lars med Hennix som efternamn. Vi lyckades hålla vår romans hemlig ända fram till förlovningen.

Resten är, som det brukar heta, historia. Barn, familj, så småningom nya jobb, och nu i försäkrings- och bankvärlden. 1977 anställdes Lars som personalchef på Bahco Verktyg i Enköping. Familjen flyttade från storstaden.

– Jag jobbade några år på Skandia i Uppsala och Enköping. Senare den nystartade Skandiabanken i Stockholm. I mötet med kunderna var det tur att jag jobbat bort min blygsel, säger Louise Hennix.

I dag är hon medlem i en rad föreningar, bland dem Zonta, Inner Wheel, Munskänkarna, Aktiva Seniorer och Näshulta hembygdsförening.

– Näshulta är socknen där min barndoms Hedensö ligger och där den sörmländska naturen är som allra vackrast. Jag minns alla härliga sommarlov utan bekymmer och plikter. Så, kontakten med hembygden vill jag verkligen inte förlora, säger Louise Hennix.