Det tog stopp redan i dörren till Grillby Livs. Jag hann inte ens backa. Framför mig tornade Holger upp sig, min högljudde bekanting sedan många år. Alltså han med synpunkter på allt och alla.

– Kul att se dig, sa Rösten med stort R. Nu ska du få en kuggfråga. Hur mycket är tjugoåtta centimeter?

Något mindre än en fot, svarade jag litet undvikande, samtidigt som jag försökte komma åtminstone något litet åt sidan för att inte blockera dörröppningen. En sådan småsak störde däremot inte den orubblige Holger:

– Stå still så ska jag förklara hur litet tjugoåtta centimeter är.

Anade att det här skulle bli långvarigt. När Holger erbjuder sig förklara vill man helst av allt fälla ner hörselskydden, om man nu hade sådana.

– Alltså, jag blir helt enkelt på dåligt humör. Dina politikervänner kan komma hit och provgå. De kan få låna grannens rullstol eller rollatorn jag i alla fall inte använder.

Men Holger, du vet så väl att jag inte längre sysslar med politik, lyckades jag pressa in när Holger var tvungen att hämta andan:

– Exakt, du spelar precis lika oskyldig som alla andra, Trafikverk, kommunen, länsstyrelse, faen och hans moster. Det här skulle ni ha löst i förra seklet.

För sent att fly, ens om jag haft den möjligheten. Holgers blick och tordönstämma naglade fast mig vid golvet. Nu öppnades dammluckan:

– Jo, den förb-e saknaden av gång- och cykelbana mellan Grillby och Skolsta, trots att ni politiker skryter om hur många sådana ni anlägger i Enköping med omnejd. Men Länsvägen här utanför räknas liksom inte.

Och var får du in dina tjugoåtta centimetrar i resonemanget, sa jag och ångrade mig omedelbart. Holger:

– Gå för fanken ut och mät själv. Jag ska sponsra dig med tumstocken. Tjugoåtta centimeter är vad du har att gå på utanför de vita kantstrecken på vägbanan. Tryggt som attans, visst?

Där skulle jag tydligen ha sagt något, eftersom Holger tog en paus på flera sekunder innan han var igång igen.

– Barnvagnar, rollatorer, cyklister och vanliga bladare måste ju för fanken gå på vägbanan för att inte slira omkull i leran ut mot diket!

Att argumentera mot en Holger med varvräknaren på rött är ingen bra idé. Jag fejkade ett samtal på mobilen och lyckades vända om i dörröppningen. På väg till bilen runt hörnet hör jag fortfarande Holger.

– Mycket skit ska man läsa i tidningen. Hur sjuttsingen kan nån få körkort som kuggats tjugofyra gånger och till slut lyckats, självklart av rena turen. Tänk dej, tjugoåtta centimeter och en sån stjärnbilist!

Bildörren räddade mig. Jag åkte hem utan den grillade kycklingen.