Men bara för att alla kapitel är skrivna, innebär det inte att boken är klar. Det är nu det verkliga arbetet börjar. Redigeringen. Stor hjälp har jag förstås haft av mina testläsare och av den lektör som har gått igenom manuset, men det är jag själv som ansvarar för att allt blir rätt. Förstås.
Jag vill verkligen att min text ska vara perfekt, så det är bara att nöta på. Ett eller annat korrekturfel brukar trots allt arbete slinka igenom och skratta åt mig från de tryckta boksidorna, men några skrivfel ska det i alla fall inte finnas.
Kanske beror det på att jag jobbar med språk, men ibland har jag svårt att läsa texter som är illa korrekturlästa. Nyligen försökte jag ta mig igenom en e-bok från ett större förlag, men den hade så många korrekturfel att den inte gick att läsa. Kanske var det en bra historia, men det kommer jag aldrig att få veta. Mycket märkligt att den som gjorde e-boksversionen helt struntade i att titta på hur den blev innan den publicerades. Det ligger så mycket känslor, arbete och ansträngning i att skriva en bok. Och så faller den ”på målsnöret” för att det är någon som inte bryr sig.
Det är inte bara böcker som behöver korrekturläsas, det gäller förstås alla texter som ska publiceras i någon form, till exempel i tidningar, på hemsidor och i annonser. Men ibland kan man fråga sig om det verkligen är gjort. Det kanske inte är så vanligt med rena stavfel. Dagens ordbehandlingsprogram brukar rätta dem automatiskt medan man skriver. Men det finns andra typer av fel som blir alltmer frekventa.
Speciellt illa tycker jag om särskrivningar. Ofta förstår jag vad som menas ändå, men i vissa fall kan betydelsen bli helt förändrad. Säg att jag ska träffa en mörkhårig sjuksköterska, eller var det en mörk hårig sjuk sköterska? Ska jag köpa nya kassaapparater eller nya kassa apparater?
Ett annat problem är när den som skriver inte riktigt vet vad orden betyder. Just nu skrivs det till exempel mycket om de besvär som våra sjukhus har med att få materiel levererad. Det är bara det att i minst hälften av artiklarna står det material i stället. Språkpolisen i mig blir upprörd och påpekar att material är det som materielen är tillverkad av, material = plast, materiel = handskar. Ja, ja, man får väl skriva hur man vill, men när vi nu har bra ord i svenskan, kanske man skulle använda dem?
Fast inte hjälper det hur upprörd jag än blir. Skrivfelen kommer alltid att finnas. Det är ingenting som jag kan göra något åt. Bara att gilla läget. Men mina egna texter kan jag påverka.
Jag bläddrar tillbaka till början av mitt råmanus ännu en gång och börjar läsa.