År 2009 flyttade Anna-Maj Sundmark till Enköping för att komma närmare barnbarnen i Uppsala.
– Enköping är på ett lagom avstånd till Uppsala, för man vill ju inte sitta i knät på pojkarna, skrattar Anna-Maj.
Anna-Maj är sedan länge pensionär och bodde under sin yrkesverksamma tid i Åsbro i Närke. Där arbetade hon som lågstadielärare och senare vidareutbildade hon sig till speciallärare. Men hon är född i Värmland.
– I en liten ort som heter Lysvik, det är väldigt vackert. Vi har kvar stugan som jag växte upp i och dit åker vi på somrarna. Då blir det mycket bad och så kommer pojkarna dit med familjen. Men det blir aldrig detsamma som när man växte upp, nu när man är äldre så känner man inte så många där längre, de finns inte kvar, berättar Anna-Maj.
Att hon skulle bli lärare var egentligen ingen dröm som hon hade.
– Nej ... Jag vet inte hur det kom sig att jag blev lärare, det bara blev så, men jag trivdes alltid väldigt bra med det. Att det blev Åsbro var för att det låg lite mittemellan min födelseort i Värmland och Eskils, han är född i Dalarna, säger Anna-Maj.
I en fyrarummare i centrala Enköping bor hon och tillsammans med sin make Eskil har de två söner.
– Vi fick tre söner, men den första sonen föddes med ett svårt hjärtfel och klarade sig inte till femårsdagen. Sorgen i att förlora sitt barn går aldrig över. Det är min stora sorg här i livet, berättar Anna-Maj.
Fem barnbarn har Anna-Maj fått.
– Den äldsta är femton år och den yngsta två och ett halvt. Vi försöker hjälpa till med barnpassning så mycket vi kan, det är fantastiskt roligt. Jag minns när vi åkte upp till BB med ett av syskonen och skulle få träffa bebisen för första gången. Det går inte att beskriva den glädjen man känner då, att se en alldeles ny liten människa, det är fantastiskt, säger Anna-Maj glatt.
Enköping hade hon ingen koppling till innan hon flyttade hit.
– Det var lite svårt i början, jag är lite försiktig så då tar det ett tag innan jag lär känna nya människor. Men jag har de senaste åren engagerat mig i kyrkan och är kyrkvärd uppe i Vårfrukyrkan.
Hon är också med i en knypplingsgrupp och knypplar då och då.
– Jag har inte riktigt kommit i gång i år men det är så himla roligt. Jag har alltid sytt och hållit på med hantverk. När jag var ung sydde jag kläder till mig själv och sedan till pojkarna.
Att fylla åttio år tycker Anna-Maj låter mycket.
– Det låter mycket, men man accepterar det. Man vänjer sig vid tanken och visst känner man att man blivit äldre, man får lite krämpor men det är ju bra för det mesta så det är dumt att klaga, säger Anna-Maj.
Är målet att bli hundra år?
– Nej, verkligen inte. Det måste vara ensamt. Det är klart att om man får vara pigg i kroppen och i huvudet så vore det väl något, men sådant där vet man aldrig, säger Anna-Maj.
Åttioårsdagen firas med kaffekalas på födelsedagen som är på torsdag.
– Jag har pratat med vänner och bjudit in dem, så det blir lite kaffekalas. Jag har redan bakat. Och så kommer mina söner hit ensamma på kvällen och umgås, det blir mysigt. Det är sådant som man kan önska sig när man fyller åttio år! Någon dag ska sönerna med familjer bjuda ut mig på middag.
Var och hur de ordnar middagen, det vet hon inte.
– Nej, jag har ingen aning. Så det blir en överraskning, men någonstans i Uppsala blir det. Det ska bli roligt!