Oktober 1992, Fredag kväll, klockan går mot midnatt. 23-åriga Monica Frykholm sitter till höger i pojkvännens Saab 900. I stereon dånar Toto:
”It´s not in the way that you hold me. It´s not in the way you say you care”.
Monica och pojkvännen är på väg hem från Totos succékonsert i Globen.
– I mörkret mellan Uppsala och Sala efter väg 72 såg vi varningsblinkers på långt håll. Vi dämpade stereon, saktade in och konstaterade att det hänt en älgolycka.
Monica redogör klart och exakt vad som hände den ödesdigra oktoberkvällen för 27 år sedan. På bara en sekund förändrades hennes liv. När Monica berättar får hon då och då en kärleksfull slick av Ronja, en kinesisk nakenhund, som sitter i hennes famn.
– Vi frågade föraren om han behövde hjälp. Svaret blev nej, han var en lokal kille som hade mobiltelefon och redan ringt jaktvårdare, bärgare och polis. Så vi gick tillbaka till vår bil. Satte på oss bilbältena, och hann i stort sett inte mer. Smällen var fruktansvärd.
Monica berättar att varken hon eller pojkvännen såg den bil som med full kraft körde in i deras Saab.
– Föraren med ganska så nytt körkort hade mer tittat på älgolyckan än rakt fram på vägen, där vi fanns.
Bottenplattan på Saaben vek sig vid smällen. Båda stolarna i framsätet slets loss. Monica och pojkvännen blev hängande i bilbältena.
– Vi var omskakade, omtumlade, säkert chockade och trodde ändå att vi mådde bra. Lånade en telefon och ringde efter pojkvännens mamma i Sala, som på polisens uppmaning körde oss till sjukhus för undersökning.
Röntgenplåtarna visade att Monica fått en fraktur på en halskotas utskott, en typisk whiplashskada. Pojkvännen var helt oskadd.
– Dagen efter smällen hade jag rejält ont, och fick gå med stel nackkrage. Den byttes ut mot en mjukare variant några dagar senare, värken kom och gick, men var aldrig helt och hållet borta. Precis så är det än i dag.
Monica har inte kunnat jobba under alla dessa år efter olyckan. Hon har arbetstränat, men inget har fungerat. I dag är Monica sjukpensionär och lever med sina båda hundar – och med en ny särbo.
– Jag har lärt mig att ta vara på det glada och goda, mina husdjur, mina vänner. Annars skulle jag aldrig orka. Har jag gjort något utanför hemmet en dag, måste jag ta det lugnt dagen efter, för att kunna ta itu med något nästa dag. Så rullar det runt, säger hon.
Vissa dagar är det riktigt ”skapligt”, men värken finns där i bakgrunden. Hela tiden. Mer eller mindre. Hon har så gott som ständigt huvudvärk, alltid ont i nacken och händerna domnar.
Monica har ”gjort allt” för att inte isolera sig. Under flera år var hon aktiv i Hitta Katten, ett hem för katter som behöver en ny husse eller matte. Nu hjälper hon vänner som har flera hundar.
– Kanske blir det någon kortare resa med min nya livskamrat. I somras var jag på Island och badade i varma källor. Litet av ett experiment för att se hur min kropp skulle reagera vid värme av det slaget. Gick överraskande bra, så det blir kanske en ny tur dit. Någon gång.
50-årsdagen kommer att firas med kalas för nära och kära på motorgården i Enköping.
– Faktiskt, det blir en 150-års fest. Vi är tre kompisar som alla fyllt 50 och nu hyrt motorgården. Ett rockband kommer att lira. Hoppas jag vaknar till en av mina godare dagar, så jag orkar med att ha roligt. I någon timma, i alla fall, säger Monica Frykholm.