När jag tänker på Gurkan, tänker jag på omtänksamhet att någon ser mig som människa, lyssnar på mig och vill mig väl.

När jag tänker på Gurkan, tänker jag på tillit, att någon tror på mig, ger mig chansen och stöttar mig. När jag tänker på Gurkan, tänker jag på godhet, på någon som hellre friar än fäller, som är förlåtande och bjuder på sig själv. Jag tänker på stolthet, på någon som trivs med sitt jobb och vet att det gör skillnad för mig.

När jag tänker på honom, tänker jag på kämparanda, på att aldrig ge upp eller låta sig knockas av livets höger- och vänsterkrokar. Jag tänker på hopp, att saker kan bli bättre, trots att livet ibland är tufft. Jag tänker på att solen går upp varje dag och att det med samma säkerhet kommer någon och plockar det skräp som andra slängt.

När jag tänker på Gurkan, tänker jag på plikttrogenhet, på att någon kliver upp klockan tre på natten för att skotta snö framför min port. Jag tänker på trygghet, att samma person har funnits här i över 30 år. Jag blir nostalgisk och varm inombords när jag tänker på att någon som alltid funnits här inte kommer att göra det mer, i alla fall inte rent fysiskt.

När jag tänker på Gurkan, blir jag ändå hoppfull inför framtiden. Jag vet att han varit med och format Håbohus själ, hans outtröttliga slit har lagt grunden för en ljus framtid. Hans hjärtliga människosyn har plockat fram det bästa ur oss andra och hans positiva kraft har skapat en sammanhållning som kommer bestå. Han har lärt oss att se positivt på framtiden och omfamna den. Han har gjort Håbohus redo att lämna en tideräkning för att börja en ny. När jag tänker på Håbohus tänker jag på Gurkan, det kommer jag alltid att göra. Du är saknad.