Hela hösten och vintern 1990 hade sabotaget pågått, enligt EP:s artikel den 13 mars samma år. Det handlade om mopedåkare som demonstrativt körde framför bussarna, det handlade om stenkastning och bussar som fått stenar genom rutorna men det var när några eldade med bensin framför en buss som tålamodet tröt hos de ansvariga.
– Hur fan ska vi få stopp på er vandalism, vad är ni egentligen ute efter, frågade trafikchefen Lars Lundqvist inledningsvis på mötet, dit ungdomarna på Örsundsbro fritidsgård var inbjudna. Huruvida de som stått för vandaliseringen fanns på plats framgår inte av artikeln och det kanske heller aldrig framgick på mötet.
Till en börjat möttes Lars Lundqvist av hånskratt och skämt men efter en stund verkade det som en del började förstå allvaret, särskilt när busschauffören Göran Johansson förklarade att chaufförerna nu var rädda för att köra genom Örsundsbro.
– Om en buss kör över en öppen eld kan det ta en ände med förskräckelse.
Några konkreta svar på varför ungdomarna höll på som de gjorde fick bussbolaget aldrig. En av grabbarna hade dock en teori.
– Det finns för lite att göra här. Alla vet vilka som brukar sabba och det är ett gång på tio, femton stycken, sa han.
Efter mötet var alla inblandade nöjda med att ha fått träffas och tala ut med varandra. Från bussbolagets sida hoppades man på större förståelse från grabbarnas sida. Mötet skedde utan att några föräldrar var kallade.