En fredagsmorgon i januari 1988 fick Erik Åhlén syn på bilspår i snön då han var ute på sin hundpromenad.
Spåren ledde rakt in i skogen, mot det vattenfyllda gamla gruvschaktet som varit övergivet sedan slutet på 1800-talet då nickelgruvan lades igen. Vid hålets kant slutade spåren och Erik förstod att bilen måste ha försvunnit i det 30 meter djupa schaktet.
Det enda som skvallrade om saken var det tunna oljeskiktet på vattenytan och en ensam parkeringsbot som flöt mitt i vattensamlingen.
Rådigt kontaktade Erik polisen i Enköping, som dock inte hade några dykare till hands. Hjälpen kom lite senare från räddningstjänsten i Sala-Heby som skickade två personer med full dykutrustning.
Spänningen var stor, skulle de hitta bilen i det mörka, djupa vattnet? Jo, då, det lyckades de med men när de klöv vattenytan kunde de också berätta att de hittat ytterligare två bilvrak.
Enköpingspolisen var säker på att det handlade om försäkringsbedrägeri i samtliga fall. Den nydumpade bilen drogs upp till allmän beskådan redan samma dag. De två andra väntade man med någon vecka. Utan Eriks uppmärksamhet och spåren i snön hade brotten kanske aldrig upptäckts.
Eller så hade de kanske det. Det finns nämligen några år gamla planer, hos ett australiensiskt prospekteringsbolag, att börja leta mineraler i Gaddebogruvan igen. Om inte förr så skulle väl bilvraken kommit upp i dagern då. Och vem vet - kanske finns där nya bilfynd att göra den dagen.