Mellan Stockholm och Enköping fanns inte en enda nattöppen servering. Åt andra hållet längs gamla rikselvan (E 18 efter 1962) låg Nalles i Arboga. Mer än en timma bort.
Långtradarchaffisar, artister och raggare var nog de vanligaste nattgästerna, berättar Gun ”Gunsan” Karlsson, som slutade jobba strax innan vägkrogen slog igen 2010. Om Hummelstabaren har landets motortidningar gjort många reportage. Nöjessverige under 60- och 70-talen var folkparkernas och danshotellens tid. Hummelstabaren lyste som en oas i mörkret under artisternas och bandens många, långa, slitsamma nattliga resor.
– Det räckte att man såg stamgästerna i dörren på småtimmarna för att veta vad som skulle läggas på stekbordet, säger Gun.
Nåå, vem var favoritgästen?
– Robert Wells, utan tvekan. Ständigt glad, en trivsam, uppmärksam person. Faktiskt, han blev som en god vän.
Beviset ligger på bordet framför ”Gunsan”. En biografi om hans liv med en storstilad dedikation på första uppslaget. ”Till Gun, Hummelsta 4-ever”, har Wells skrivit plus en autograf i jätteformat.
– Jag har varit på alla hans konserter i Mellansverige, ända upp till Dalhalla. Robbans ständiga replik: ”Gunsan, har du med dej min Hummelsta Special?”.
För den oinvigde kan vi berätta ett en specialare bestod av ”…två 60-grams hamburgare, ost, lök och ägg”, enlig Gun. Wells egna variant hade två ägg och en (stekt) halv tomat.
– Jerry Williams kom lika ofta och var ständigt hungrig: Två tradarmackor med skinka och ägg plus tre koppar kaffe. Alltid likadant.
Gunsan skryter inte med alla kändisar hon träffat, men drar sig till minnes några fler:
– Skifs, Harpo, Hep Stars, Charlotte Perrelli, Christer Sjögren, Magnus Uggla, som bara är såå liten, Lill-Babs som plockade disk…
Som gjorde vad?
– Ofta runt tvåtiden på natten var det snärjigt att hinna duka av borden. Lill-Babs hjälpte till. Mer än en gång. En otrolig person.
Gunsan började på Hummelstabaren till och med något år innan den fick sitt riksbekanta namn i maj 1959.
– Jag anställdes på föregångaren Wild West Drive-in Bar. Totalt blev det 25 år för min del vid stekbord, servering och i macken, med uppehåll för åren jag hade småbarn hemma. Min arbetstid var ständig natt fram till 07.00 på morgonen. Också julafton.
På tal om jul, hur var det med den griskulting du ska ha fått i julklapp av ett gäng Enköpingsraggare?
– Skulle ha blivit en gris, jo, men kultingen skrek så hemskt att ungdomarna snodde en levande höna i stället. Strängnäsraggarna ville inte vara sämre. De gav mig en julgran, klädd med lampor och allt. Problemet var att de hade släpat granen efter sin bil …
Många historier berättas om Gunsan. Som att hon egenhändigt slängde ut bråkstakar från baren.
– Litet överdrivet är det nog. Jag brukade nästan alltid få hjälp av lokala ungdomar eller några stora lastbilschaffisar när det drog ihop sig. Stammisar bråkade aldrig.
Ett bråk att minnas var däremot paret på hemväg till Örebro från Arlanda och Mallorcasemestern.
– Grälet var i full gång redan när dom kom vid ett-tiden på natten. Kvinnan tröttnade, gick ut och satte sig i bilen. Mer än så faktiskt. Hon lyfte ur hans resväska och åkte iväg. Hur historien slutade vet jag inte, mer än att han följde efter i taxi. De båda såg vi aldrig mer.