Det var september 1989 och i skogen kilade 40 små knyttar och mullar omkring. Varje torsdagseftermiddag samlades de för att lära sig mer om naturen och att vara rädda om miljön.
Så gott som alla tre till femåringar i Litslena-Härkeberga-Husbyområdet var med i Friluftsfrämjandets mulleverksamhet och den här dagen, när EP kom på besök, samlades de i fyra små grupper och tågade iväg till varsin samlingsplats, en bit in i skogen. Tre av grupperna var för knyttarna och den fjärde för mullarna, de lite äldre barnen.
Den som hade lockat ut alla knyttar, mullar och föräldrar i skogen var Ann-Marie Eriksson från Djurby. Tre år tidigare hade hon startat knytteverksamheten, samma år som Friluftsfrämjandet hade introducerat den i Sverige.
Medan knyttarna samlar löv och leker får mullarna träffa självaste Mulletrollet, som bor i en koja i skogen. I en grön overall med stora blommor på, stort lurvigt hår, en björkbarkshatt med en röd fjäder i och en lång svans skuttar trollet fram och hälsar på barnen på det speciella sätt som bara ett mulletroll gör: "Kollikok, kollikok"!