Minnesord
I fredags följde jag min ungdomskamrat och vän, Leif Zetterberg till den sista vilan i Övergrans kyrka. Det blev ett högtidligt och känslosamt avsked i en överfull kyrka. Koret var förvandlat till ett oförglömligt blomsterhav och när de sista gästerna lämnat sina hälsningar, hade hand-blommorna vuxit till ett berg på kistan.
Under den senaste månaden har minnen passerat revy inom mig - starka och tydliga.
Senast jag var hemma i min barndomsby, Kumla utanför Enköping, påminde mamma mig om historien bakom ljusstaken som alltid brukar stå på köksbordet i adventstider.- Den har jag fått av Leif – den var en av vinsterna i Norra Trögds CUF:s lotteri vid en luciafest i Litslena bygdegård för många år sedan. Det var Leif som delade ut den.
Mitt första minne av Leif var- när han som ombudsman i Uppsala CUF-distrikt förklarade för oss bygdens ungdomar, hur man bildar en lokal förening av Centerns Ungdomsförbund. Det var hösten 1968 och jag satt som fastnitat vid sammanträdesbordet, under taknocken i Boglösa bygdegård. Innan kvällen var slut, hade vi klubbat Södra Trögds CUF. Och då fick Norra Trögd konkurrens, kan man säga. Vi växte snabbt till över 100 medlemmar, arrangerade vår egen luciafest med efterföljande revy samt omvandlade insamlad spannmål och timmerstockar till pengar så att unga människor i Etiopien skulle kunna äta sig mätta och orka utbilda sig.
Det var också Leif som tog mig med ut i världen, våren 1969. Jag var 16 år och vi åkte på studieresa till Prag. Under tågresan genom forna Östtyskland fick jag min första miljöchock, när jag bevittnade allt skräp som låg utmed banvallarna.
Vi gick omkring i Prag och kände på kulhålen i fasader och på statyer efter Sovjetunionens invasion av det lilla landet, Tjeckoslovakien året innan. Säkert har Totte Wallins låt, ”Våren dör aldrig i Prag, se blommorna på Jan Palachs grav”, hjälpt mig att komma ihåg upplevelserna från den tiden.
Jag fick ana andra världskrigets grymheter under våra vandringar i koncentrationslägret, Theresienstadt. Och än idag kan jag förnimma yl från hundarna vid Berlinmuren och höra militärernas stövelklackar mot asfalten när vi promenerade runt på ett öde Brandenburger Tor på hemresan mot Sverige.
Leif har lämnar avtryck i mitt liv och det är jag oerhört tacksam för idag.