Året var 1989 och kabel-tv höll på att installeras i centralorten Enköping. Året innan hade läraren Lennart Waernberg på Västerledsskolan gjort en enkätundersökning bland 100 elever på låg- och mellanstadiet. Resultatet var oroväckande, varnade han.
– Så gott som 100 procent ser dagligen på tv. Många går upp redan vid sex-tiden på morgonen för att se på tv och sedan i sista minuten rusa till skolan. Frukosten äts framför tv-apparaten av tre fjärdedelar, berättade han för EP:s reporter.
Det myckna tittandet märktes tydligt i skolan, tyckte Waernberg, och berättade om problem som han som lärare stötte på; koncentrationssvårigheter, oro och otrygghet.
Innan tv- och videotittandet eskalerade var förmiddagarna i klassrummen värdefulla ur pedagogisk synpunkt. När videon och kabel-tv kom in i varje barns hem fick lärarna allt svårare att konkurrera om budskapet.
– Vi måste vara superpajasar för att kunna fånga elevernas intresse, förklarade han.
Ansvaret för att barnen inte skulle drabbas av exempelvis sömnsvårigheter låg tungt på föräldrarna, menade Waernberg. Att inte använda tv:n som barnvakt och heller inte hyra våldsfilmer åt sina barn, borde vara en självklarhet, tyckte han.
Lennart Waernberg trodde dock inte att nyfikenheten på kabel-tv skulle gå över. En undersökning som han tagit del av visade att tv-tittande är vanebildande.