– Jag gillade inte Enköping när jag kom hit en vårdag år 1948. Jag hade alla vänner kvar i Mariehamn på Åland där jag föddes och jag var övertygad om att jag skulle flytta tillbaka så fort jag gått ut realskolan, berättar Kerstin Litsgård.
Som 13-åring flyttade Kerstin tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster in i en lägenhet på Vårfrugatan. En gata som på den tiden var oasfalterad och bestod av lervälling. Hennes pappa var urmakare, men det var dåligt om jobb på Åland och han hade pendlat mellan familjen på Åland och jobbet i Sverige under ett par år.
– Till slut bestämde han att vi skulle komma till Sverige också. Han ordnade en lägenhet till oss och helt plötsligt skulle vi flytta, mitt i skolterminen. Jag vet inte hur mamma lyckades, men hon sålde alla möbler och husgeråd, packade ihop det viktigaste samt hela pappas urmakeri och så flyttade vi, hon, jag och min lillasyster.
Men det var inte första gången som Kerstin var i Sverige. Några år tidigare dundrade kriget som värst.
– Vintern 1939–40 fick vi fly till släktingar i Falköping under några månader. Jag var fem år, men jag minns väldigt tydligt natten som vi skulle ta oss över till Sverige. Det var en iskall vinter och vi fick ta oss ut från Mariehamn med häst och släde. I en isränna låg ett kamouflerat fartyg och väntade. Vi fick gå på, men under natten ropade kaptenen ut att vi hade blivit upptäckta. Jag minns att kaptenen tog mig på sina axlar och lyfte mig bort från fartyget. Han släppte ner mig mellan två stenar på en holme och la ett lakan över mig.
Det dundrade och small, berättar Kerstin. Var hennes mamma befann sig, det visste hon inte.
– Senare upptäckte vi att det fanns ett bombhål i isen, bara femton meter från båten. Den natten glömmer jag aldrig. Båten kunde inte komma i väg under den natten, men nästa natt gjordes ett nytt försök och då lyckades vi komma över till Sverige, där vi stannade några månader.
Kerstin berättar att hon låg vaken många nätter och lyssnade på sin mammas finska vänners krigsberättelser från eldlinjen vid fronten.
– De finska soldaterna kom till Åland för att vila upp sig några veckor. När vi hade besök av dem låg jag alltid nära köket och låtsades sova medan jag lyssnade på de hemska berättelserna de berättade om för mamma och pappa.
Men så hamnade Kerstin tillslut i Enköping. Genom dåvarande Pingstkyrkan, som senare kom att slås ihop med den Evangeliska Frikyrkan till nuvarande Enakyrkan, så träffade hon sin man Paul Litsgård. Paul jobbade under 40 år som polis och var under många år poliskommissarie i Enköping.
– Hans pappa var pingstpastor och båda min föräldrar var aktiva i Pingstkyrkan sedan innan de kom till Sverige. Vi träffades genom kyrkan och gifte oss 1957.
Kerstin och Paul fick tre döttrar tillsammans och höll ihop i 58 år. Paul Litsgård gick bort 2015 till följd av sjukdom. Somrarna ägnades åt att vara på Kerstins fars födelsegård på Åland, där de nu har flera sommarstugor för hela familjen att umgås vid. Kerstin och Paul reste en hel del också.
– När Palle gick i pension så bestämde vi oss för att resa. Vi har åkt jorden runt, besökt Etiopien där Enakyrkan hade ett bevattningsprojekt, Zambia, Kina, USA och Nya Zeeland. Nya Zeeland gillade jag bäst, dit skulle jag vilja åka igen.
Den 12 januari går hon som vanligt går till Enakyrkan klockan 11 och firar sin födelsedag genom att bjuda på kyrkkaffe.