Det var sommar 1985 och i ungdomsgängen i Enköping florerade en hel del narkotika. Efter att ha sett missbruk komma smygande bland kompisar beslöt ett gäng drivande ungdomar att starta ungdomsföreningen mot narkotika, UFMN.
– Arbetslösheten och sysslolösheten är orsakerna till att många börjar missbruka. Det tär på psyket att bara driva omkring, sa föreningens kassör Jan Eriksson.
Nu hade de fått tillgång till en källarlokal på Lillsidan och entusiasmen flödade. I de fem rummen planerades olika aktiviteter såsom fotolabb, TV-rum och kaffeservering. Och alla var välkomna. Även missbrukare som ville sluta med sitt missbruk.
– Det enda kravet för att få gå med är att man vill bekämpa narkotikan, menade medlemmarna.
Föreningens mål var också att försöka förhindra fler att börja missbruka. Detta skulle ske genom direkt information till klasser i mellanstadiet.
– Vi tänker visa de unga narkotikans verklighet. Då behövs inga pekfingrar, verkligheten talar bäst för sig själv, sa Erik Liljehag.
Informationen till skolklasserna skulle ske senare på hösten 1985 och sommaren skulle föreningens medlemmar ägna sig åt att läsa in så mycket som möjlighet om narkotikan och dess följder.