För fotografens skull har Arne E Due åkt från hemmet i Fjärdhundra till en bro över Örsundaån. Han sitter vid åbrinken medan vattnet rinner förbi.
– Jag vill inte säga att det jag skriver är självbiografier men visst finns det sådana likheter i Boken om Jack och uppföljaren Storstadens mörka vatten.
Arnes uppväxt var på en liten bondgård utanför den lilla staden Nakskov på Lolland, med Tyskland några få sjömil bort.
– Det gjorde oss svårt utsatta för kriget. Inte enbart ockupationen utan också den ständiga skräcken att bli bombad. Jag är född 1943 och har inga egna minnen av kriget. Men mardrömmen satt kvar i min föräldrageneration och präglade den också efter freden säger Arne E Due.
I Naskov fanns ett skeppsvarv som reparerade tyska krigsfartyg.
– Hos britterna låg en ständig order om att bomba varvet, men i sista stund blev det alltid mål inne i Tyskland som prioriterades. Varje natt passerade hundratals bombplan över oss på väg mot Kiel och Lübeck. Morfar jobbade på varvet 400 meter bort. Mormor blev psykiskt sjuk av skräcken, säger han.
Du säger att kriget färgade din uppväxt?
– Pappa var bonde och berättade aldrig om kriget, men jag fick veta att han var motståndsman och deltog i ett antal sabotage. Två veckor före krigsslutet dödades bäste vännen Ole i ett attentat mot ett tyskt tåg.
Tyskarnas ockupation hade utarmat landet. Även under Arnes uppväxt var ekonomin i botten med stor arbetslöshet. Trots utbildning till yrkesmålare fick den 18-årige Arne hanka sig fram genom att sälja egengjorda blyertsteckningar och ta påhugg som bartender.
– Kompisar åkte till Tyskland för att jobba hos Volkswagen, men för mig var det inget alternativ. Pappa skulle aldrig ha förlåtit mig om jag åkt dit. Så det fick bli Sverige och Stockholm i stället, säger han.
Även här blev det en hel del tillfälliga påhugg i målarbranschen. Efter ett par år fick han chansen att läsa in gymnasiet vilket kom att resultera i en examen som maskiningenjör.
– Dessförinnan hade jag råkat se en annons om att Parkteatern i Haga behövde snickarkunnig personal som skulle göra kulisser, jag hade ju målat tavlor och var som klippt och skuren för jobbet. Sedan kom jag till Södra Teatern och marmorerade kulisser föreställande Riksbanken och Riksdagshuset.
Åren gick, Arne E Due jobbade som ingenjör och konstruktör men hågen låg alltid mot det konstnärliga – och dragningen till vatten.
– Jag bodde under många år i Skokloster. Jag hade en villa med sjöutsikt bara 200 meter till vattnet. Blev en hel del teckningar med sjömotiv i stort sett från verandan, säger han.
Numera bor Arne i Fjärdhundra och håller som bäst på att packa upp de första exemplaren av sin senaste bok som främst ska säljas på marknader och mässor.
– Ett genomgående tema i mina böcker är att jag skriver om 50- och 60-talen. Tror att det ligger rätt. SVT:s storsatsning Vår tid är nu, är en jättesuccé. Så även den norska serien Lyckolandet. Många äldre vill återuppleva sina minnen.
Men allt var väl inte bra på den tiden?
– Verkligen inte. Fattigmansbarn hade små möjligheter att komma från det ok det innebar att vara född under små omständigheter. Ändå, det var förändringens tid. Ungdomens tid, nya influenser, nytt mode – och vi är många som minns våra föräldrars tjat; skruva ner radion. Ett sånt himla oväsen, säger Arne E Due.