Återigen har Stadshotellsgropen klivit in i den offentliga debatten. Enköpings-Postens sätt att uppmärksamma medborgarna på det kommunala tillkortakommandet är lovvärt. Samma gäller för Nystart Enköping, som i en motion målande beskriver tafattheten i den politiska ledningens ”arbete” för att fylla gropen. Men framför allt – bland människor jag möter och pratar med om kommunala frågor kommer allt som oftast gropen upp, med en suck! Det är negativt för Enköpingsbornas självkänsla att det mitt i hjärtat av staden finns en rivningstomt, som kommunen äger, men som man inte vet vad det skall bli av.
Peab försökte få en detaljplan godkänd där man avsåg att bygga ett tolvvåningars bostadshus, men i stort sett alla med känsla för staden sade bestämt nej. De gav upp och lyckades få kommunen att köpa tomten. Det finns en viktig lärdom att dra av detta. Peab klarade inte ekonomin i sitt tilltänkta bygge om man inte fick bygga större och högre än vad Enköpingsborna vill!
Frågan man kan ställa sig blir då: vilken privat aktör vill nu köpa tomten om man inte får bygga 10-12 våningar, det vill säga så mycket som Peab önskade? Och var finns den politiska majoritet som vågar pruta på tomtpriset, alltså istället för 50 Mkr ge en subvention på 10-30 Mkr, för att få exploateringskalkylen att gå ihop på fyra våningar?
Jag tycker att kommunen skall tänka om, och istället satsa på en lösning som man själv råder över, både avseende detaljplan och bygglov. Lösningen bör bidra till ett mer levande centrum och framför allt gillas av Enköpingsborna själva. Jag tycker att det skall byggas ett demokratihus.
Där skall de valda ledamöterna i kommunfullmäktige ha sina sammanträden. Där skall kommunalråden ha sina kontor, lätt tillgängliga för medborgarna (jfr inlåsningen på Linbanegatan). Där skall kommunstyrelsen och den centrala förvaltningen, det vill säga ekonomi, personal och IT ha sina lokaler och sammanträdesrum. Alla andra fackförvaltningar skall ha sina kontor på andra håll i staden. Därmed kan husets volym begränsas till högst fyra våningar. Och det skall inte vara vilket kontorshus som helst. Utformningen skall signalera att här är den kommunala demokratins hjärta. Det skall vara välkomnande för medborgarna, bjuda in till samtal och uppmuntra till engagemang för våra gemensamma angelägenheter. Här bör också finnas bred kommunal information och vägledning, mötesrum för föreningar och organisationer, information från de politiska partierna och liknande.
Finns det en mer lämplig plats för att markera att vi lever i en demokrati, att vi regelbundet väljer dem som skall företräda oss att styra efter folkets vilja, än denna centrala plats? Stockholms och Västerås stadshus illustrerar min vision. I dessa tider, när kritiken mot demokratin växer runt om i världen, måste vi på olika sätt hjälpas åt att vitalisera den, istället för att gömma undan den.