Kulturminnen förfaller i skogen

Hål i taket på smedjan, en masugn som förfaller och ett golv som flutit ut i sjön. Markägarna Korsnäs sköter inte sina åtaganden i bruksidyllen Vällnora i Uppsala kommun.

4 augusti 2018 19:00

Från ingenstans dyker de upp bakom en krök på grusvägen i skogen längst österut i Uppsala kommun. Först Vällnora och två kilometer senare Bennebol. De är osannolika bruksidyller i skogen.

I en rödmålad herrgårdsliknande byggnad mitt emot masugnen i Vällnora är Per-Olof Fredman och Alexandra Holmgren fastboende. Han är arkeolog och hon biolog och de guidar då och då på bruksområdet och i naturen omkring. Här går Upplandsleden förbi och grusvägen är en populär utflyktsväg, inte minst för motorcykelåkare.

– "Wow! Ligger det här här ute", brukar folk utbrista när vi visar. Och så överraskas de igen när vi har så mycket att berätta, säger Alexandra Holmgren.

De tar med oss på en promenad i Vällnora, grundat i slutet på 1600-talet och nedlagt runt 1890. Att bruket lever genom sina boende blir besökaren snabbt varse: kvarnen är pietetsfullt omgjord till bostadshus, numer betar det kor i hagarna, och vid brukslängorna är det fotbollsmål, blomsterprakt och kreativt byggda växthus. Men med de gamla industrilokalerna är det annorlunda. Putsen på masugnen flagnar och det saknas järngaller i fönstren.

– Och pipan inne i ugnen är i dåligt skick. Och taket också. Det finns en hel del att göra för att rädda byggnaderna undan förfall, säger Per-Olof Fredman.

Vi går mot sjön Norrsjön varifrån vattnet kommer som gav bruket den nödvändiga kraften. Här ligger klensmedjan som användes som verkstad. En stor bälg står intill härden där man smidde.

– Utan några större insatser skulle man nog kunna få liv i smedjan igen, konstaterar Per-Olof Fredman.

Från taket silar dagsljuset in. Där är det hål.

Närmaste granne är Gunilla Ekman som anslutit till vår grupp. Hon har sina rötter i bruket.

– Det är en sorg att det här inte tas om hand, säger hon.

Och då har vi inte sett sjöboden än. Där visar det sig att golvet lossnat och är halvvägs på väg ut i sjön.

Allt renoverades på 70-talet med skattemedel. Ägarna Korsnäs har inte lagt ned en krona vare sig på restaureringen eller på att hålla byggnaderna i skick efteråt.

– Vi har påpekat det, men det har nog inte gjorts tillräckligt tydligt, säger Per-Olof Fredman.

Uppsala kommuns engagemang för sitt industriminne verkar sträcka sig till att man en gång om året kommer ut och slår av ett allt mindre område från gräs och sly. Vid masugnen finns två sjaviga informationsskyltar med samma innehåll, som dessutom inte är helt korrekt, enligt Per-Olof Fredman.

Ytterligare en bybo sluter upp i ledet, Ingela Sydstrand Sandgren. Enligt henne är det bristande underhållet av smedjan nu anmält till Uppsala kommun. Hon har också sökt ekonomiskt stöd hos Upplandsstiftelsen när byföreningen ville montera en vattenpump vid brunnen i byn så att törstiga vandrare på Upplandsleden kan stanna i idyllen och dricka vatten.

– Men de hade inte pengar blev beskedet.

Lilla Vällnora ligger avigt till och skulle inte heller klara för många besökare. Men fler än vad som hittar hit i dag är idyllen värd, menar Alexandra Holmgren.

– Här finns så väldigt mycket att visa.

Per-Olof Fredman är uppvuxen i Uppsala men hade ingen aning om att Vällnora fanns innan han en gång vandrade Upplandsleden.

Känner ni något stöd från kommunen i arbetet med att vårda minnet av bruket?

– Nej, det är tveksamt, säger han.

Har du synpunkter eller idéer om Upplands bruk, eller en historia därifrån. Mejla reporter niklas.skeri@unt.se

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Niklas Skeri

Ämnen du kan följa