Points gav ny glöd och drag under sulorna

12 juli 2017 07:00

I snart elva år hade jag och maken vandrat och tagit oss fram i Fagerskogen många hundratals gånger i strålande vackert väder, i kyla, regn och rusk och alltid sagt att vi älskade att strosa omkring i ”vår” skog. Nu när vi med friskt mod hade tagit oss an ”HITTA-UT”-projektet hade vi fått ny glöd och mycket kraftigare drag under skosulorna och jag tror det var just det som gjorde mig så ivrig denna ljuvliga morgon. Karta, penna, vattenflaska och ett särdeles gott humör var attributen som skulle hjälpa mig hitta ut och finna några ”points”.

Dagen innan hade vi varit ute några timmar tillsammans och blivit lyckliga som barn när vi funnit koden till fyra olika ”points”, men nästan gråtfärdiga av att inte hitta någon kod vid dikesslutet. Kunde vi vara på fel plats och leta? Jag hade bestämt mig för att börja med just denna uppgift och måste till sist skratta högt i min ensamhet när jag kröp på alla fyra i dikeskanten. Till sist gav jag upp.

Utan att tänka mig för travade jag iväg mot nästa ”point” – det var okänt territorium för mig, som i vanliga fall, då jag är ensam aldrig lämnar stigar för att gå ut i vilda terrängen.

Nåväl, jag kollade på kartan och tyckte att det såg ut att vara just den platsen jag stod på och sedan bar det iväg rakt ut i de höga grönsakerna och in i skogen igen. Där låg ju höjden med den stora stenen! Men hur noga jag än letade så fann jag aldrig koden. Vad var nu detta? Hade något saboterat här, för att skoja med oss allvarligt letande hitta-ut-are?

Plötsligt gick det upp för mig att jag, som har ett uruselt lokalsinne, inte visste var jag befann mig! Lyckligtvis blev jag inte alls rädd utan med friskt mod stegade jag vidare.

Jag halkade ner med ena benet i ett hål mellan två stenar, fick några rivsår på vaden och händerna och blev glad att jag fick stopp på ett försiktigt blodflöde. Efter dryga tre timmar ensam ute i skogen nådde jag hemmet, där det doftade gott av nybryggt kaffe. Jag satte mig ner vid köksbordet med maken mittemot mig och berättade för honom om mina äventyr. Det bästa var att få tala om att jag till sist ändå hade hittat två ”points” utefter en annan väg hem än den vanliga.

Krönika

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!