Att vi blir sju kronor fattigare varje gång vi köper en plastkasse ska göra regeringen 2,7 miljarder kronor rikare. Det beräknas bli resultatet av den föreslagna skatten på tre kronor, som nu skickats på lagrådsremiss. Om den går igenom ska skatten börja gälla i maj 2020.
Skatten bör dock inte behandlas som någon framtida inkomstkälla för staten. Effekten av betydligt dyrare plastpåsar lär bli att färre köper dem. Så var fallet med skatten på elektroniska apparater, som genererade 1,4 miljarder kronor i stället för 2,4 miljarder. Att plastskatten ska ge 2,7 miljarder kan således bli en grov felräkning i regeringens budgetprocess. Vilken av statens utgifter är det då som drabbas?
Miljöskatter på vissa produkter brukar vanligtvis vara direkt kopplade till miljöskadlig tillverkning eller användning. Men i stället är plast, enligt en studie från danska miljöstyrelsen, det mest miljövänliga materialet för just bärkassar. Detta sett till hela livscykeln från tillverkning och transport till att den återvinns eller förbränns. Kassar av bomull eller papper, som är vanliga alternativ till plast, är betydligt mindre miljövänliga sett till deras totala påverkan.
Men det är inte den vanliga användningen av plastkassar som regeringen vill åt, utan i stället den felaktiga användningen – plast som slängs i naturen. Redan här blir beskattningen problematisk, eftersom den försöker motverka ett felaktigt beteende genom att göra all användning av plastkassen dyrare. Det är en grovt missriktad straffskatt, som enbart är fullt legitim om plast i naturen vore ett tillräckligt stort problem.
Värt att notera är att nedskräpning redan är förbjudet. Även om förbudet inte efterlevs av vissa finns det således en lag som i teorin ska motverka just plast i naturen. Men nedskräpning sker ändå.
Enligt årets skräprapport från Håll Sverige rent utgör plast mycket riktigt en stor andel av skräpet i naturen, och i synnerhet det som hittas på stränderna. Just plastkassar kommer dock först på sjunde plats av de vanligaste skräpsorterna på stränder. Allra vanligast är fimpar, som lägligt nog är undantagna från nedskräpningsförbudet. Plastpåsarna på ständer har dessutom halverats mellan 2017 och 2018, vilket kan bero på det nya informationskravet i handeln som gör att fler tackar nej till en påse.
Trots liten miljöpåverkan och att redan införda regleringar kan ha minskat nedskräpningen vill alltså regeringen, tillsammans med C och L, belägga plastkassarna med ytterligare straffskatt. Men problemet är inte bara den bristande legitimiteten, utan att det sänder skeva signaler till oss konsumenter. Om det som är dåligt beskattas, kommer många att tänka att det som inte straffbeskattas är okej att använda obehindrat.
Ökad förbrukning av tyg- och papperskassar, som en konsekvens av plastskatten, kanske minskar mängden plast i naturen, men det bidrar i stället till annan negativ miljöpåverkan. Hade det då inte varit bättre att helt enkelt främja återanvändning och återvinning av plastkassarna?