Så är det sommar igen. Åtminstone i kalendern, för tittar man på termometern kan man ha sina tvivel. Det är inte ofta som det röda strecket orkar upp till sommartemperaturer. Jag har läst någonstans att man inte ska sätta salladsfrön alltför sent eftersom de inte gror ifall temperaturen är över 20 grader. Så jag skyndade mig allt vad jag kunde i våras. Det hade jag inte behövt. Det är inga problem att plantera sallad nu heller.

Annat var det när jag var liten. När jag stod och sjöng ”Den blomstertid nu kommer” tillsammans med skolkamraterna den allra sista dagen på terminen, låg ett sommarlov framför oss som var oändligt, och fullt av smultron, rabarber och krusbärskart. Jag badade varje dag, ljumma vindar blåste och hela tiden sken solen från en klarblå himmel. Om det regnade någon gång? Nej, det kan jag inte minnas. Nja, allt var väl inte perfekt måste jag erkänna. Det fanns myggor då också, och myggbetten var många och kliande kommer jag ihåg. Men annars var det mesta mycket bättre förr.

Det var inte bara det att sommarloven var längre och soligare, man hade bättre kondis också eftersom vi cyklade överallt. Ofta föreställde vi oss att cyklarna var hästar och hade namn på dem. Vi styrde med hjälp av tyglar som vi hade knutit fast i styret, så balans hade man tydligen också. Killarna hade istället gjort fast kartongbitar som gick in en bit i hjulet och smattrade mot ekrarna så att det lät som om cykeln var en moped. Bara fantasin satte gränser.

Ibland gjorde jag saker tillsammans med familjen. Jag minns en gång då jag hade lyckats övertala dem att vi skulle tälta i skogen. Vi drog iväg med sovsäckar, luftmadrasser, våra två hundar och ett gammalt grått tvåmanstält. Det blev bara en gång.

Desto oftare levde vi campingliv några år senare när mina föräldrar hade köpt en segelbåt som de var ute med alla helger och större delen av semestern. Vid det här laget hade mina sommarlov börjat krympa. De skulle rymma både sommarjobb och att vara med kompisar, så det blev inte så värst många dagar som jag hängde med på båten trots allt.

Och så tog skolan slut, och jag började jobba. Sommarlovet ersattes av semester som planerades minutiöst för att bli så väl utnyttjad som möjligt. Jag tryckte in massor av aktiviteter i de få veckorna jag hade för att hinna med så mycket som möjligt. Jobbstressen ersattes av semesterstress. Det blev absolut nödvändigt att vädret var på min sida och ytterligare en stressanledning ifall det inte var det.

Nu är det snart dags för semester igen. Och jag har bestämt mig för att se på den på ett annat sätt. Det är visserligen skillnad på sommarlovets oändliga åtta veckor och mina två semesterveckor, men vad är det som hindrar mig från att ha två oändliga veckor? Det är bara jag själv som bestämmer det.