Det är Nobeldagen när Katarina och jag träffas på Liljegårdens omvårdnadsboende i Örsundsbro. I köket har förberedelserna pågått länge för att kunna bjuda de gamla på trerätters middag och vin för den som önskar. Vackert dukade bord med vita dukar och levande ljus gör det hela stämningsfullt, en dag som denna.

– Vi har ofta något extra för de boende, berättar Katarina när hon minglar mellan borden och pratar lite med dem som sitter närmast.

Sedan 2006 har det varit här som Katarina Löfberg hållit till, som enhetschef över boendet och hemtjänsten i området. Men innan hon kom hit jobbade hon i Bålsta. Som polischef. Det är just detta oväntade byte av yrkesbana som P-O Karlsson i min förra stafettintervju var intresserad av.

Artikelbild

| Katarina Löfberg berättar att hon jobbat hårt för att skapa ett bra klimat på Liljegården. Här får hon en pratstund med Naima Holm, som snart ska inta årets nobelmiddag.

– Ja, du, en dag fick jag helt enkelt nog, säger hon som en första förklaring på den frågan.

Det var inte alls så att hon ogillade polisjobbet, tvärtom, berättar hon. Arbetsuppgifterna, kollegorna och känslan av att kunna göra skillnad var starka drivkrafter. Likaså hennes önskan om rättvisa och att samhället ska fungera.

– Det är ett otroligt viktigt arbete. Jag gillar ju att ge service, trygghet och att hjälpa andra, säger hon och berättar om ett roligt och tufft jobb som samtidigt är både sorgligt och frusterande i bland.

– Man vill kunna göra mer, ta fast alla bovarna.

Artikelbild

| Dagen när EP träffar Katarina Löfberg serveras Nobelmiddag på Liljegården.

Under polisåren hann Katarina både att jobba som utryckningspolis och biträdande närpolischef i Enköping och närpolischef i Håbo. Många minnen från den tiden bär hon förstås med sig. När jag ber henne berätta om några är det de jobbiga som först kommer fram; utkommenderingen till Malexander 1999, då tre rånare sköt två polismän och Katarina och andra kollegor kallades dit för att vakta vid vägspärrar. En svår bussolycka utanför Bålsta på E18 då Katarina, med kraftigt ryggskott, fick hjälpa till att ta hand om skadade. Och så alla trafikolyckor, som den där föraren omkom och hela bilen var full med julklappar.

Men det var ingenting av detta som gjorde att Katarina fick nog. Istället var det den turbulenta polisorganisationen med ständiga omorganisationer och omfördelningar av resurser som fick henne att ta steget. En dag i slutet av 2005, när beslutet kom att alla poliser i yttre tjänst skulle flyttas från Bålsta till Enköping, hamnade hon i en förtroendekris och kände att det fick räcka.

– Vid 22-tiden samma kväll tittade jag på arbetsförmedlingens hemsida och två timmar senare hade jag sökt ett nytt jobb, berättar hon.

Helt utan andra utbildnings- och arbetslivserfarenheter var hon ju inte. I unga år hade hon gått både sjuksköterske - och senare barnsjuksköterskeutbildning och jobbat i yrket några år. Och trots att mycket hänt på de 14 åren som hon varit borta från vården fick hon komma på intervju. För jobbet som sjuksköterska i den kommunala äldrevården.

– Jag hade förstås inte berättat på jobbet att jag skulle på anställningsintervju så jag var tvungen att jaga en snattare i Bålsta centrum först. Jag kom försent till intervjun och hann inte byta om, så jag kom inrusande i uniformen, berättar hon och skrattar gott vid minnet.

Jobbet hon sökt fick hon inte men kommunen erbjöd henne istället det chefsjobb på Liljegården som hon fortfarande har.

– Ja, det gick fort men jag ångrar mig inte. På ett sätt är de här två jobben ganska lika - man ger service och trygghet till andra människor, konstaterar hon.

I dag är hennes uppdrag att ge de gamla på Liljegården och i hemtjänstområdet runtomkring ett bra liv. Till sin hjälp har hon ett 70-tal anställda och självklart är det medarbetarna som ska utföra uppdraget tillsammans. 50 personer bor på Liljegården och ytterligare 60 personer har hemtjänst därifrån.

– Jag brukar säga att de gamla ska få leva tills de dör, säger hon.

Katarina säger att hon jobbat hårt för att skapa ett sådant klimat på arbetsplatsen så att detta ska bli möjligt. Lyhördhet mot de boende är viktigt, det är då man får reda på vilken mat de gillar och vad de tycker om att göra. Sånggrupper, akvarellkurser, shoppingturer, spa, träning, ja, det mesta verkar vara genomförbart om de gamla så önskar.

– Vi jobbar med det vi kallar salutogent arbetssätt, alltså med det som är begripligt, hanterbart och meningsfullt.

Hon kan inte nog berömma sin personal, som alla har olika uppgifter i den långa kedja av ansvar som måste till för att de gamla ska få ett bra liv.

Att Katarina Löfberg är mäkta stolt över sin arbetsplats går inte att ta miste på.

– Jag skulle till och med kunna tänka mig att bo här själv en dag, säger hon.

Det råder ingen tvekan om att hon gillar sitt jobb. Genom en kusin som jobbat inom polisen hela sitt yrkesliv har hon fått veta att folk inom polismyndigheten ringer runt till före detta poliser och försöker få dem att komma tillbaka till yket. Nåt sånt samtal har hon själv inte fått. Ännu.

– Men jag skulle aldrig gå tillbaka, säger hon bestämt.