Ledare I sitt traditionella jultal berättade H.M. Konungen om kungafamiljens besök i franska staden Pau – Karl XIV Johans födelseort. En magnoliaplanta överlämnades där som gåva till arvfurstinnan, prinsessan Estelle. Det är en stickling, skuren från det träd som Oscar II planterade vid sitt besök i Pau, år 1899. ”En symbol för historiens förbund med samtiden”, konstaterade kung Carl Gustaf.

Att plantera ett träd kan vara ett svettigt utomhusarbete. Men det kan också vara en djupt symbolisk handling. Det förstår de statsmän som gärna fångas på bild, när de själva eller i sällskap lägger jord kring ännu smala och bräckliga rötter.

När vi planterar, planerar vi för kommande år. Ibland i vetskapen om att det är efterföljande generationer som kommer att få njuta av frukten, bildligt eller bokstavligt. För den som planterar gran och tall, är arbetets frukt den inkomst som kommer när skogen avverkas, en mansålder bort.

När barn och barnbarn ärver den uppvuxna barrskogen, är det ofta med en känsla av att det är ett arv som förpliktigar. Det som tidigare generationer har skapat, måsta vårdas för att sedan kunna lämnas vidare. Eller som kungen sade i sitt tal: ”Vi är alla en del av något som är större än oss själva”.

Därför blir vreden så stor bland skogsägare, när politisk klåfingrighet gör att de förlorar makten över sin skog. Det handlar om mer än att inkomster, som kanske skulle finansiera en renovering av huset eller bekosta barnbarnets bröllop, tas ifrån dem. Det handlar också om att en länk mellan dem och historien, försvagas.

Hur skogen utgör en brygga mellan de levande och de döda, blir tydligt i Erika Hallhagens stora reportage i SvD (23/12). Hon reser där hem till familjens skog i Hälsingland som omfattades av sommarens stora bränder. ”Jag klappar lite på det 150 år gamla trädet. Handflatan blir svart av sot. Historiens vingslag susar högt uppe i de brandgula, nästan opassande färgglada, tallkronorna.”

I det agnostiska Sverige är det vanligt att människor känner en andlighet i skogen. Kanske är det tystnaden, den som de första eremiterna sökte i öknen. Kanske är det sinnesintrycken: ljuset som strilas genom kronorna, doften av kåda, känslan av en solvarm sten. Eller så är det skogens orubblighet. Träden står fast rotade i marken, oavsett vad som för tillfället bråkas om på Helgeandsholmen i Stockholm. Inte ens för den skog som har brunnit, har döden sista ordet. Nytt liv kommer att spira.

Det svenska skogsbruket har utvecklats och även om det alltid finns utrymme för förbättringar, kan vi glädja oss åt att den svenska skogen mår bättre än på mycket länge. Skogen ser i dag inte likadan ut, som när den förste Bernadotte kom till Sverige. Men likväl är det samma skog, även fast träden inte längre är desamma. Där fattiga torpare en gång gick och plockade bär, där går också vi. Och när granris ligger på vår grav, kommer andra att gå på våra stigar.

På samma sätt är det med monarkin. Den står rotad i den svenska myllan och är en levande symbol för hur vi alla är del av en historisk kontinuitet. Monarkin ser inte ut som på Karl XIV Johans tid och det är gott så, men det är samma familj som representerar vårt land och vår demokrati.

I ett land dominerat av tall och gran, ska nu en magnolia förhoppningsvis överleva köldnätterna på Haga slott. (SNB)