Ledare Det blir ett nytt tre månader långt fiskestopp för ål i hela EU under 2019. Den här gången är förbudet mer långtgående och omfattar alla EU-vatten och ålar i alla livsstadier. 2018 års fiskestopp gällde till exempel inte glasålen, det vill säga unga ålar som är populär i framförallt flera Medelhavsländer. Att fiskestoppet den här gången blir mer konsekvent är ett steg i rätt riktning, men det går att ifrågasätta om förbud över huvud taget är rätt sätt att rädda den utrotningshotade ålen.

När det gäller just ål spelar EU en särskilt betydande roll för att reglera fisket. Detta eftersom all europeisk ål tillhör samma bestånd, vilket öppnar för den så kallade allmänningens tragedi. Att vi i Sverige till exempel har oerhört restriktiva regler, där bara den som sedan tidigare har ett fisketillstånd kan ansöka om ett nytt, innebär alltså inte att ålen kan frodas i våra vatten.

Den ål som inte fiskas upp i Östersjön löper i stället risk att möta det ödet i ett annat land på sin vandring mot Sargassohavet.

Det tidsbegränsade fiskestoppet i hela EU gör heller ingen större nytta än att ålen får återhämta sig en kort period, för att sedan utsättas för samma risk att bli uppfiskad igen. För kommersiella ålfiskare innebär det dessutom en onödig ryckighet i verksamheten.

Regler för ålfiske omfattar dessutom bara dem som faktiskt följer lagarna. Eftersom det finns en stor efterfrågan på ål är tjuvfisket en lukrativ bransch. I exempelvis Japan är glasålen en populär ingrediens, vilket gynnar så kallad åltrafficking från Europa. Även i Sverige ser många gärna ålen på tallriken, inte minst vid jul, och i oktober meddelade Havs- och vattenmyndigheten att den beslagtagit 204 olagliga fiskeredskap under 2018. Det kan jämföras med de drygt 200 personer som har licens för att fiska ål.

För att inte belasta lagligålfiskare i onödan vore det bättre att införa rimliga kvoter i hela EU och möjligen också beskatta det kommersiella fisket med en nivå som motverkar överfiske men samtidigt gör det enklare för näringsidkare att planera sin verksamhet. En viss möjlighet för enskilda att fiska för husbehov skulle också kunna övervägas.

För att rädda ålen krävs dock att alla faktorer åtgärdas, inte bara fisket. En sådan är vattenkraften. Den så kallade turbindöden är ett stort hinder för ålar som tagit sig uppströms och sedan ska vandra tillbaka. Risken att dessa ålar dör är så pass stor att vissa sötvattenområden i Sverige är undantagna från det generella fiskeförbudet.

Det finns dock fler lösningar på just det problemet, såsom särskilda vandringsvägar för ål och även lax. Ett effektivt sätt att rädda ålen från turbindöden vore att införa ett statligt stöd som gör det möjligt för fler att bygga sådana leder.

Sådana EU-gemensamma åtgärder kan gynna ålens fortlevnad långsiktigt, i stället för att bara slå mot fisket. På så vis kan ålen fortsätta att vara en uppskattad rätt på julbordet, och samtidigt leva vidare i hav och vattendrag. (SNB)