Europa är kört, säger en av Londons härförare och riktar genast blicken österut. Den där stora muren, som skyddar österlandet och som hittills varit ogenomtränglig kanske går att forcera ändå.

Trots att "Mortal engines" utspelar sig i en postapokalyptisk framtid, där jorden är förstörd och städer numera rullar runt på hjul i en ångpunksstil som hade kunnat födas fram av Jean-Pierre Jeunet och "Mad Max"-skaparen George Miller, finns det alltså funderingar som går att återkoppla till den Kina-tillvända nutiden.

Om man är sugen på att leta efter sånt alltså.

Artikelbild

| I "Mortal engines" rusar städer fram över den förstörda jorden, i jakt på mindre städer som de kan införliva och slakta på tillgångar. Pressbild

Annars kan man bara försöka att hänga med i detta Peter Jackson-producerade projekt som bygger på bokserien med samma namn av Philip Reeves.

Det är mycket på gång. London är alltså en gigantisk rullande rovdjursstad som till sina blodtörstiga invånares glädje jagar och inkorporerar andra, mindre städer för att sno deras tillgångar. Men antalet byten har minskat kraftigt vilket har fått den onde Thaddeus Valentine (Hugo Weaving) att intressera sig för "de gamlas teknologi", densamma som ledde till sextiominuterskriget och i stort sett förintade världen för länge sedan.

Samtidigt försöker en maskerad ung kvinna att utkräva hämnd för sin moders död, genom att attackera Valentine. Hon blir också jagad av en zombieliknande varelse och försöker även att undvika att bli kär i den hundögde unge man vars främsta uppgift i handlingen är att kroka in den unga vuxen-publik som åtminstone bokserien riktade sig till.

Det synd att handlingen inte kunde ha fått mer tid på sig att utvecklas. Här finns nämligen stoff till en ganska hyfsad filmserie: barn och föräldrar som separeras, vapen med laserstrålar, några riktiga hjältar, olika typer av livsstilar och universum som kolliderar samt inte mindre än två oväntade (eller, tja, inte så värst men ändå) "jag är din far"-ögonblick.

Mastodontfilmsexperten Peter Jackson verkar ha glömt vikten av tid för fördjupning, inte minst borde han ha studerat sin polare George Lucas sätt att bygga en mytologiserande science fiction-serie. Det här hade kunnat bli en ganska stark berättelse om en ung kvinna som går från mörker till ljus och i slutändan bestämmer sig för att leva och inte dö. Nu sitter man mest och saknar "Hunger games", och inser ännu en gång hur svårt det tydligen är att lyckas med genren ungdomsdystopi.