Ledare Det kommunala utjämningssystemet gör att de flesta kommuner och landsting får extra medel för att kunna erbjuda tillräcklig service till medborgarna oavsett styrkan i den lokala skattekraften. De kommuner som är särskilt välmående betalar i stället in pengar till systemet, varför systemet kallats Robin Hood-skatten. Hur pengar betalas in till och ut från systemet är nog så komplicerat, och i oktober presenterar en utredning förslag på hur detta kan justeras för den delen som kallas kostnadsutjämningen.

Redan nu kan dock SVT Nyheter (4/9) avslöja delar av utredningens förslag. Mer vikt läggs på socioekonomiska faktorer i kommunernas befolkning, vilket skulle resultera i att många kommuner, till exempel Karlstad och Luleå, får mindre pengar från kostnadsutjämningen än i dag. De som får mer pengar är framförallt glesbygdskommuner som Årjäng och Övertorneå.

En fördel med utredningens förslag är att mer pengar går till kommuner med färre invånare och sämre förutsättningar, samtidigt som mindre pengar betalas ut till storstadsregionerna som har stora befolkningar och goda förutsättningar. Till exempel får Malmö i dag ut den största summan totalt, cirka fem miljarder kronor, samtidigt som kommunen betalar ut generösa mängder ekonomiskt bistånd till personer utan uppehållstillstånd.

Förutom utredningens lösning finns här dessutom skäl att överväga ett tak för hur stor andel av kommunens samlade intäkter som får utgöras av bidrag från utjämningssystemet. Att som Malmö ha utjämningsbidrag som utgör uppemot 25 procent av intäkterna är inte rimligt.

Medan utredningen rättar till dessa orättvisor i utjämningssystemet förvärras dock den allra största, nämligen att kommuner med högst skattekraft tvingas betala in till systemet. För den så kallade inkomstutjämningen är det till exempel kommuner och landsting med en skattekraft på över 115 procent av medelskattekraften som betalar en varierande avgift. Detta trots att den allra största delen, över 90 procent, av de pengar som betalas ut från systemet är statliga. Att ändå tvinga vissa kommuner att betala blir således ett straff för dem snarare än ett bidrag till andra kommuner.

Eftersom utjämningssystemet gynnar kommuner med låg skattekraft bildas även en marginaleffekt som minskar incitamenten att göra plats för fler medborgare som tjänar pengar. Här missgynnas dessutom kommuner med låg skatt. Om en person med en årsinkomst på 400 000 kronor flyttar till Luleå blir marginaleffekten av utjämningssystemet att kommunen får behålla 30 procent av skatteintäkten. I Arvika, där skatten är lägre, får kommunen behålla 24 procent av skatten från samma person.

Att kommuner och landsting närmast av princip måste betala till utjämningssystemet gör således mer skada för dem själva än nytta för andra. I stället för att jämna ut olikheter mellan kommunerna borde systemet syfta till att hjälpa de som verkligen behöver det. (SNB)