Krönika Jag blev en ”Ove” en kort stund. Det trodde jag aldrig. I vårt område byggs det hyreshus, på en kolonilott som varit övergiven i många år. Det var välkommet att något hände där. Jag har fått mycket stimulans på mina hundpromenader. Jag skulle lätt säga att det påverkat mig positivt när jag har gått tidiga morgnar, mitt på dagen och sena kvällar och sett markberedning i evighet, sett och lyssnat på hur killarna blivit osams när de lagt grunden, men också hur de har jobbat hårt och kämpat på i alla väder. Sakta men säkert har det ena lett till det andra.

Inte helt överraskad ser jag någon dag senare långa långtradare, långa, breda med numrerade boxar. Min kompis säger att hon är sugen på att bo där, inte i långtradarna, men i de snart nybyggda husen. Jag fångar upp, fångar in. Blir väldigt uppmärksam på vad som händer. Plötsligt ser jag att det står WC på en sån där box. Kul! Skickar en bild till henne, ”det kanske är din toa som kommer nu! Det kommer färdigt.” Det ena efter det andra rummet lyfts upp och det är en imponerande logistik. Var kommer de ifrån och hur lyckas de ”synka” alla dessa boxar att hamna exakt rätt inte bara i huset, men också i långtradarraden? Jag har ju mött såna där på motorvägen. Inte funderat så mycket på det, men nu står de där alldeles granne med mig. Och hur vet just den som kommer sist att just den chauffören måste övernatta? Hur kommunicerar man med dagis, med frun, med maken, med livet? För så blir det, en blir kvar. Under flera kvällar går jag förbi och då står det en långtradare med lite mysbelysning på – olika varje kväll.

En dag mitt i vintern, när nästan alla boxar var på plats och det började bli ett hus, såg jag plötsligt att det blivit en ny parkeringsordning bredvid vägen utanför oss. Som laxar i en laxask stod bil efter bil plötsligt parkerad på gräset i snön. Oj, tänkte jag, hur blev det så? Men det var ordning på bilarna, och jag kände ingen oro. Och de var många förutom lastbilschaufförerna som arbetade på bygget och naturligtvis behövde parkering. Jag kände ingen oro för gräset, eftersom det var ordentligt med snö, och jag tänkte att det bara var tillfälligt och de hade säkert fått okej från samfälligheten för där är det också ordning och reda. Jag slappnade av.

Sedan dröjde det inte länge förrän de var borta, bilarna, när det började tina. Men då var det nån som sett den där nya ”laxaskordningen” nån gång över vintern, för plötsligt stod det sju–åtta bilar på rad på ”tvärsen” på gräset, samma kväll och tid, vecka efter vecka. Jag listade ut att det var en träningsgrupp, men de förstod väl inte att det var en tillfällig vinterparkeringsordning, som de hakade på. Till slut fick jag en tvångstanke att jag måste säga till dem, det är inte så ordningen är här, tänkte jag, men det kanske inte är någon som sagt det till dem. En gång gick jag förbi med min vuxna son. Då sa jag till honom, ”nu säger jag till!”.

– Nej, gör inte det, låt det va, sa han.

Veckorna gick, laxaskparkeringen bestod. En kväll kunde jag inte hålla mig längre. Jag sa till den första som dök upp den här mittiveckandagen.

– Jag har tänkt på att ni kanske inte vet att man inte ska parkera på gräset, så du kanske kan berätta för dina kompisar, sa jag lite försiktigt.

– Du kan säga till ledaren när hon kommer, sa gräsparkeraren.

– Nej, jag tycker att det räcker att jag sagt till dig, sa jag, och kände mig lite illa till mods, att jag inte hade kunnat förutse det svaret.

Jag ville bita mig i tungan mitt i meningen, men det var oundvikligt, jag hade laddat i så många veckor. Varför sa jag det egentligen? Vad hade jag räknat med för svar? Hon var del av en grupp. Ledaren kanske hade startat parkeringssättet. Var därmed den ansvarige kanske. Hm!

Tack och lov, tog det bara två veckor, så var ordningen återställd och de parkerade på gatan igen.

Nu är också huset på plats och långtradarchaufförerna sover förhoppningsvis gott vid andra byggarbetsplatser och jag får aldrig veta hur och när dom vet vem som blir den som får sova kvar, för just de vinterdagarna hade jag inte mod att fråga.