EP har tidigare berättade om polisens satsning mot gängkriminalitet. Uppsalabon Johan Enander hoppade av från en maffia­liknande organisation och ser drogfrihet som avgörande för den som vill lämna gängen.

Pengar, dyra bilar och ett rykte som fruktad indrivare. Det var några av ingredienserna i Johan Enanders liv. Men det fanns också en baksida: misshandel, hot, fängelsestraff och narkotikamissbruk.

Efter att ha levt på brott i decennier bestämde sig Johan Enander för att hoppa av.

Artikelbild

| Avhoppare. Jag sökte gemenskap vilket jag fick bland stökiga killar på gatan. Men jag hade lika gärna kunnat gå med i en kennelklubb, säger Johan Enander, Uppsalabo med en lång kriminell bana bakom sig.

– Till slut såg jag bara drogerna, våldet och all annan misär som kriminaliteten förde med sig. Jag gillade inte konsekvenserna av brottsligheten; att sitta inne och jag insåg att jag skulle fortsätta att åka fast om jag inte lade av.

Han jobbar numera för organisationen Kris, Kriminellas revansch i samhället, och tar emot i föreningens slitna lokaler i Boländerna i Uppsala. 58-årige Johan Enander går omkring i en enkel träningsoverall, fixar kaffe och bjuder på bullar.

Han har blivit småbarnförälder till två pojkar, ett och tre år gamla. Rubrikerna om den våldsamma torpeden från Uppsala känns idag rätt avlägsna. Det gamla livet verkar inte heller locka längre.

– ”Vad häftigt”, kan elever säga när jag är ute i skolorna för Kris räkning och berättar om sådant jag varit med om. Då ber jag dem att föreställa sig en kriminell person och frågar vilka positiva egenskaper de ser hos honom. Det finns inga!

Varför väljer man en kriminell livsstil? Johan Enander räknar upp flera faktorer som spelade in för hans egen del. Hans pappa dog i alkoholmissbruk när Johan bara var ett barn, hans mamma orkade inte riktigt ta hand om honom och det var rörigt hemma. Han var bråkig, hade svårt att sitta still i skolan och fick gå i specialklass.

– Som liten hamnade jag på gatan. Jag sökte kamratskap och det fick jag av andra stökiga killar som höll till på gatan. Men jag hade lika gärna kunnat gå med i en kennelklubb, det var gemenskapen jag var ute efter.

Som grabb var tillvaron rörig men vid 15 års ålder ljusnade det. Han fångades upp av ett jaktlag, ett gäng gubbar som tog sig an honom och han följde ofta med ut i skogen och jagade. Det innebar en ny gemenskap, han slutade med brott och kom i arbete. Men det varade bara ett par år.

Han beskriver det som att han upplevde mobbing i arbetslivet och blev besviken på vuxenvärlden.

Som 17-åring drogs han åter mot ett hårdare liv och hamnade med tiden i den organiserade brottsligheten. Han säger att han där fick en tydlig roll, en uppgift och uppskattade de tuffa regler som gällde.

Åren rullade på. Men 2013, efter ännu en dom, hamnade han på behandlingshem för sitt missbruk och genomgick tolvstegsprogrammet.

– Jag beslöt att ta till mig det. Jag lärde känna mig själv och fick självförtroende på ett annat sätt.

”Ta det lugnt” står det med stora bokstäver på en tavla på en vägg i rummet där vi sitter. Det är första budordet i tolvstegsprogrammet, något han fortfarande följer.

Inom Kris träffar Johan Enander unga killar som kämpar för att komma bort från brott, droger och gängrelaterat våld. Inom Kris kan de få hjälp att hitta bostad, praktik och arbete, vilket kan vara avgörande för den som försöker sluta med droger. Han betonar hur viktigt det är att killarna erbjuds gemenskap som är fri från narkotika och alkohol.

– Men resurserna borde sättas in långt tidigare. Redan i 12–13-årsåldern går det att se vilka som har problem och vilka som kommer att råka illa ut. När jag var liten sa alla om mig att det skulle gå dåligt. Jag skulle ha behövt att någon gått hem till mig och engagerat sig.