De är lite trötta, men är ändå angelägna om att berätta, att kunna hjälpa andra genom att belysa frågan om donation, mitt under den pågående donationsveckan.

Därför sitter vi här i den lilla salen på sjätte våningen ovanför ingång 85 på Akademiska sjukhuset, under helikopterplattan.

De har mycket att säga, om väntan, långa utredningar med möjlighet till eftertanke, ovissheten, intensivt förberedelsearbete och deras stora trygghet med sjukvården.

Artikelbild

| Vill berätta. Det har bara gått fem dagar efter transplantationen, när Johan fick en njure av systern Anne, men de vill berätta och lyfta fram den viktiga frågan om donation.

Men framför allt mår de bra.

– Ovanligt bra, enligt personalen, säger Anne Lavén som just har skrivits ut och ska åka hem till Enköping senare under dagen medan Johan blir kvar på sjukhuset ytterligare en tid.

Men vi börjar med att backa ett år.

Johan Lavén berättade för tidningen om hur han i sena tonåren tappade all ork och hur utredningar visade att han drabbats av den ovanliga njursjukdomen Alports syndrom. Njurtransplantation var enda chansen. De letade efter en lämplig donator inom familjen. När föräldrarnas njurar inte passade, visade det sig att Lars, hans lillebrors gjorde det.

"Jag tänker på det ofta, att min bror gav mej livet tillbaka, det är en otrolig gåva, sa Johan i reportaget.

När vi träffade Johan Lavén förra året hade det gått 24 år sedan den första transplantationen. Men den donerade njuren hade börjat få försämrad funktion. Han gav den max två år innan den måste bytas ut, men väntetiden är betydligt längre än så.

Nu, året efter, säger han att han nog mådde lite sämre än han erkände då.

– Det är typiskt Johan. Han är alltid positiv och klagar aldrig, säger Anne.

En utredning med Johans svärmor hade inletts, en process på tre-fyra månader innan man överhuvudtaget vet om en transplantation var möjlig.

– Allt såg bra ut, fram till sista undersökningen, förklarar han.

Plötsligt såg det mörkt ut igen. Svärmors njure passade inte.

Johan Lavén säger att han själv aldrig skulle fråga någon.

– En sådan fråga kan man inte ställa. Nej, det går inte, säger han.

Men systern Anne hade nog för egen del kunnat ställa upp då redan för 25 år sedan.

– Men då hade vi tre småbarn hemma, så det var inte aktuellt.

Det kändes annorlunda nu, första veckan i april i år, när hon fick veta att den tänkta donatorns njure inte passade.

– Att hjälpa till kändes självklart.

Redan samma vecka började undersökningarna, av lungorna, buk- och kärlröntgen, i stort sett hela kroppen.

– Det var hel- och halvdagar på sjukhuset vid uppåt tio tillfällen, berättar hon.

Den 27 juni i år kom glädjebeskedet. Hennes njure passar. Operationstid: I början av oktober.

De berättar hur syskonkärleken har växt, men att ovissheten alltid finns där.

En frisk donator kan nästan alltid återgå till ett helt normalt liv, men för Johan och andra som har genomgått transplantationer finns alltid risken för komplikationer.

– Men läkemedlen utvecklas och jag har fått livet tillbaka, en gång till, säger Johan Lavén.

Han uppmanar alla att ta upp frågan om donation med sina anhöriga. Johan Lavén upprepar vad han sa förra gången:

"Alla borde fylla i ett donationskort, då lämnar man inte ett sådant svårt beslut till någon annan, då gör man det aktiva valet själv. Det räddar liv och dina anhöriga slipper ta ett beslut åt dig vid en krissituation".