Ledare Söndagens riksdagsval är omgärdat av många teorier och det är alltid inte helt lätt att orientera sig som väljare. En röst på ett parti sägs vara en röst på ett helt annat. Med säkerhet kan vi säga att det inte kommer att vara uppenbart vem som blir nästa statsminister ens när rösterna har räknats klart.

Vem som blir statsminister är dock viktigare än det har varit på länge. Inte för att det är ett ödesval eller för att de kommande fyra åren är mer historiskt viktiga än annars. Utan för att Sverige är inne i en omställningsperiod där förutsättningarna för regerandet och det parlamentariska arbetet förändras.

Opinionsmätningarna varierar kraftigt, men säkert är att enkla regeringsbildningar är en sak som hör till historien. Vi kommer att få vänja oss vid minoritetsregeringar vars bildande inte sällan lär behöva föregås av långa och svåra förhandlingar – dels mellan partierna som vill regera ihop, dels med partier som inte kommer att ingå i regeringen.

Detta ställer helt andra krav på en statsminister än vad som tidigare varit fallet. Det är också ett av skälen till att den rödgröna regeringen har fungerat så dåligt. Inte nog med att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte har klarat av att samarbeta. Statsminister Stefan Löfven (S) har notoriskt svårt att komma överens även med andra partier.

Retoriken finns där. Löfven talar gärna om behovet av blocköverskridande samarbeten och överenskommelser, men säkert som amen i kyrkan så följs det konsekvent upp av beskrivningar av hur dumma alla andra är som inte vill samarbeta med honom. Problemet är dock inte alla andra, utan att när Löfven har bjudit in till samarbete har det i själva verket handlat om ett erbjudande att stödja Socialdemokraternas politik rakt av. Således mer ett erbjudande om vasallskap än samarbete.

Det är helt enkelt inte tillräckligt längre. För att kunna regera i den nuvarande politiska situationen måste en statsminister kunna vara ödmjuk och inse att det krävs ett givande och ett tagande. Vilken regering som än tillträder kommer att vara beroende av andra partier för att få igenom sin politik. Det kräver att man kan samtala med andra som en vuxen människa, att man kan vrida och vända på frågor och att man är villig att se saker också ur motståndarnas perspektiv.

Förmågan att kunna inte bara prata över blockgränserna utan också sluta överenskommelser som man själv kanske inte i alla delar tycker är hundraprocentiga kommer att vara avgörande. Utan förhandlingar, samarbeten och överenskommelser saknar regeringen förmåga att svara på de utmaningar som Sverige ställs inför. Så ser det politiska läget ut.

En väsentlig fråga när man funderar på vilken valsedel man till slut ska stoppa i kuvertet på söndag är därför vilken av partiledarna man tror är bäst lämpad att klara av detta. Det är inte det enda som spelar roll, men det är viktigare nu än någonsin tidigare. (SNB)