Replik till Torsten Nilsson, Jägareförbundet Uppsala län, 19/10.
Naturen behöver inte jägarnas urval av arterna. Den årliga älgjakten anpassas efter jägarnas behov av frisk luft, få använda sina leksaker och fylla på frysboxen. Stress, rädsla, och smärta följer i deras spår. Skadeskjutning är är en regelmässig ofrånkomlig del av skjutandet. Jakt är en mycket stor verksamhet, cirka en miljon dödas varje år. Det är ett strukturellt osynliggörande av djuren själva, av våldet och allt lidande.
Torsten Nilsson skriver att det uppstår påverkan på livsmiljön som kan verka besvärande men nämner ingenting om den omfattande destruktiva mänskliga förändringen av skog och mark som till exempel artfattig skogsplantering. Han fortsätter ” en försiktig avvägning mellan att föda eller döda och att skörda avkastningen av en ständigt slösande natur”. Här ser vi prov på det mänskliga storhetsvansinnet som tycker sig ha rätt att äga, styra och kontrollera naturen och de vilda djuren. Det heter speceism. Det saknas visioner om att minska dödandet. Med jägarnas matande, dammar för fåglar med mera, finns alltid ett egenintresse som skämmer, att föda måltavlor.
De djur som inte passar in i människa/jägarbilden förföljs och dödas också intensivt, till exempel rödräv och mårddjur med flera. Om man måste minska antalet djur bör man inrikta sig på att utveckla och använda mer skonsamma metoder som till exempel sövningspilar. Jägarna får ostört hålla på med sitt ute i skogen. Det måste finnas en verklig demokratisk rättssäker kontroll av de vilda djurens rättigheter. Det ska skötas av samhället, inte av en grupp med bestickande egenintresse.